Krönika

Nästan en riktig doktor

Jo, det var lite nervöst i början. ”Gå och ta en egen patient du”, sade handledaren. ”Javisst”, sade jag med en liten klump i magen. I vårdcentralens väntrum satt många patienter med nummerlappar. Öppen mottagning. Jag skulle gå och ropa upp ett nummer utan att ha någon aning om vilken patient jag skulle få. Det gick bra. En del patienter hade problem som jag fortfarande inte läst mycket om, men det var fortarande en utmaning att ta anamnes och handlägga så långt jag kunde. Självförtroendet blev desto större när det kom patienter med symptom jag kände igen och där jag kunde ta status och nästan helt knyta ihop säcken själv. Efteråt stämde jag så klart av alla delar med min handledare. Patienterna verkade nöjda med att bli undersökta av en och en halv läkare.

Det var första gången på en vårdcentralsplacering som jag fick ett eget rum. Och personalen satte till och med upp en skylt med mitt namn och titel på dörren. Tidigare vårdcentraler har, oftast av platsbrist, inte kunnat erbjuda något kandidatrum. Det måste vara en utmaning för de ansvariga för primärvårdsplaceringarna att se till att vi får liknande utbildning på de olika vårdcentralerna. Jag vet klasskompisar som redan termin 5 fick eget rum och fick ta egna patienter.
Det ska bli intressant att höra hur alla har haft det den här gången. Onekligen blir det mer ”på riktigt” när man själv får handlägga sin patient än när man har sin handledare bredvid sig. Samtidigt förstår jag att alla vårdcentraler inte kan ha tomma rum som står tillgängliga för studenter.

Nackdelen med att ta egna patienter är att man inte kan få direkt feedback på anamnes, status, bemötande med mera. En patient tog jag därför emot med min handledare i rummet. Det var stor skillnad jämfört med att vara själv med patienter. Jag kände mig mer osäker och nojig över att missa frågor i protokollet. Det var  nyttigt det också. Min förra vårdcentral var jättebra på att erbjuda den här typen av träning. Men jag saknade att få jobba självständigt.

Nu har jag fått upp ögonen för att det kan vara kul att jobba som allmänläkare. Det vackra i primärvården tycker jag är att man kan lära känna sina patienter och följa hur det går för dem. Och i bästa fall kan man hjälpa dem att förebygga framtida ohälsa i stället för att som sjukhusspecialist ta emot dem med hjärtinfarkt, stroke eller rupturerade bukaortaaneurysm flera år senare. Det är synd att långt ifrån alla förstått hur värdefullt det arbetet är. Eller som min handledare sade att en sjukhusspecialist en gång sagt till honom: ”Allmänläkare, gör ni någon nytta alls?”

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera