När vi läkare själva blir patienter
Det finns ett före och ett efter för mig när det gäller att själv söka sjukvård. Innan jag utbildade mig till läkare sökte jag vård utan att reflektera så mycket över saken. Om jag var orolig för någon sjukdom och det visade sig att jag var frisk blev jag bara glad. Ibland visste jag inte ens vad jag var orolig för utan sökte med ett symtom för att få en professionell bedömning. Jag hade inte anat att den enkla självklarheten skulle gå förlorad när jag själv blev läkare.
Numera vill jag helst inte söka vård. Om jag ändå gör det hoppas jag innerligt att jag ska slippa träffa på någon kollega jag känner. Risken är stor med tanke på att jag utbildat mig i den här staden och många av mina tidigare kursare gör ST, AT eller vikarierar häromkring. Framför allt vill jag inte gå till en akutmottagning. Men det behövde jag göra när jag hade klämt tummen illa förra sommaren. Jag minns den något paradoxala känslan av lättnad när läkaren kom tillbaka och sade: ” Det är en fraktur”. Jag hade inte gjort en felaktig bedömning.
Som förälder behöver jag ibland söka vård för barnens del. Jag brukar då försöka vara ”en vanlig orolig förälder”. Senast var jag med min dotter på en barn- och ungdomsmottagning. Konsultationen flöt på bra och jag trodde att jag skulle slippa avslöja mig. ”Min mamma är faktiskt också doktor”, säger då dottern. Och där och då slutade jag vara mamma till patienten och blev en kollega. En junior kollega. ”Vad ska du specialisera dig inom sen?”
Jag tror att vi skulle må bäst om vi släppte yrkesrollen när vi själva blir sjuka. Och som behandlande läkare borde vi låta våra kollegor vara patienter som alla andra.
Jag läser att det inte är ovanligt att vi läkare söker vård alldeles för sent när vi själva blir sjuka. Är det för att vi inte tillåter oss att vara svaga eller ser vi inte de varningssymtom vi själva får? Eller har vi en så stark aversion mot att behöva kliva in i patientrollen att vi drar oss för det in i det längsta? För vi vet att vi inte är en patient som alla andra.
Jag tänker på det vid en del ronder som jag suttit med på. Hur man pausar och säger ”och så har vi en kollega på den här vårdplatsen”. Inte vilken patient som helst -en kollega.
En läkare som jag träffade på en vårdcentral för ett tag sedan sade såhär om läkare som själva söker vård: ”Det finns två typer. De som är för oroliga och de som inte är tillräckligt oroliga”.
Sedan lade hon till: ”Det är bättre att vara den första sorten”. Sen dess har jag undrat hur man skulle bära sig åt för att vara precis lagom orolig. Adekvat orolig. Hur många varningstecken ska man invänta?
Jag förstår att det kan kännas lättare att rådfråga en kompis som också är läkare eller att skriva ut läkemedel till sig själv. Jag har träffat ett par läkare som trots att de varit inlagda och ganska svårt sjuka insisterat på att sköta sin egen medicinering. Det finns studier som visar på en högre suicidrisk för läkare än för andra yrkesgrupper.
Om vi har svårt att söka vård för buksmärta, hur svårt har vi då inte att berätta för en annan läkare om psykisk smärta?
Jag tror att vi skulle må bäst om vi släppte yrkesrollen när vi själva blir sjuka. Och som behandlande läkare borde vi låta våra kollegor vara patienter som alla andra. Hjälpa dem att släppa kontrollen och överlåta ansvaret till oss. Lättare sagt än gjort, men kanske något vi borde diskutera mer.
