Krönika

När ska de ansvariga hållas ansvariga?

En bra arbetsmiljö ger en god vård och nöjda anställda. När ska våra beslutsfattare förstå att den viktigaste resursen är oss – vi som står på golvet dag ut och dag in och sätter patienten i centrum? Det undrar Elizabeth Lichtenstein, anestesiolog, i en krönika.

Jag har en fundering. När verkligheten inte passar ihop med vad politiker och konsultbolag tänkt ut – vem är det då som har ansvaret när det inte blir bra?

Som kliniker är jag ansvarig för det jag gör. Jag kan inte skylla på att det var mitt i maten som larmet om det sjuka barnet på akuten kom. Jag måste dit och göra det jag kan – det jag är utbildad för. Jag sätter patienten i centrum och har så alltid gjort – och jag vet inga andra kollegor inom sjukvården som gör eller har gjort annorlunda. På högre nivåer, där de stora besluten tas, ser verkligheten annorlunda ut. Och vår verklighet har inte alltid samma värde eller dignitet när det skall tas beslut.

När våra folkvalda väljer att låta sig intervjuas på en byggarbetsplats och pekar uppåt bygget; ”Det blir så häftigt – man kommer att kunna står här nere på gatan och se hur svårt sjuka patienter transporteras i glaskorridoren däruppe” blir det så konstigt. Jag våndas – vet hen hur en svårt sjuk patient ser ut? Skulle hen vilja att det var hens anhöriga som låg för allmän beskådan – naken under ett skynke, blek och tagen med maskiner som håller igång andning, njurfunktion och massa pumpar med mediciner för att hjärtat ska orka? Det är inte Cityakuten med sminkade skådespelare utan en verklig situation som är helt annorlunda och inte alltid så vacker eller romantisk. Förstår våra beslutsfattare hur verkligheten verkligen ser ut?

Förstår våra beslutsfattare hur verkligheten verkligen ser ut? Elizabeth Lichtenstein

När vi inom intensivvården går på ett arbetspass får vi alltid en rapport från avgående läkare om patienterna. Dels de som ligger på intensiven, men även de som ligger på andra ställen som är på väg att bli potentiella “kunder” hos oss. (Jag använder här ordet kunder för det ofta är så patienter beskrivs inom de politiska diskussionerna – som om det handlar om någon som väljer och sedan utvärderar varan/ tjänsten). Det kan inte ha undgått någon, i och med pandemin, att Sverige tillsammans med Portugal har Europas lägsta tillgänglighet på intensivvårdsplatser – cirka 5-6/100 000 invånare jämfört med till exempel Tyskland som har 5-6 gånger så många platser.

Diskussionen som då uppstår är: “Vem ligger närmast dörren? “. Det vill säga: vilken eller vilka av våra patienter kan vi skicka ut från intensiven med minsta möjliga skada och påverkan på deras vård? Jag undrar vilka andra arbetsplatser som startar arbetspasset med en etisk reflektion och ett i många fall omöjligt prioriteringsbeslut.

De allra sjukaste patienterna vi har på våra sjukhus skickas runt på nätter och helger för att lösa en ohållbar situation. En situation skapad av våra prioriteringar i sjukvården, till syvende och sist av de som beslutar.

Jag undrar vilka andra arbetsplatser som startar arbetspasset med en etisk reflektion… Elizabeth Lichtenstein

Under alla de år jag arbetade i storstaden ägnades många jourtimmar till att, med intensivvårdsambulansen (en stor buss), skicka patienter mellan sjukhusen för att vi hade för få platser. Kvar på hemmasjukhuset blev de övriga jourerna, som under tiden en jour var borta på transport, fick springa dubbelt med en extra sökare på sig. När man väl hade avbördat sig sin patient på en ny IVA-avdelning (där man alltid tappar i vårddygn på dessa patienter), fick man i spariverns kraft åka färdtjänsttaxi tillbaka till hemsjukhuset. Alla som åkt sådan taxi vet att det tar tid innan den kommer och är inte högprioriterat. Det vill säga: den dyraste och mest specialiserade akutresursen på sjukhuset fick sitta och rulla tummarna i väntan på färdtjänst på ett annat sjukhus. Jag undrar hur många av våra beslutsfattare som åker färdtjänst mellan sina uppdrag?

Dyrt för vården, jobbigt för patienterna och extra tungt för kollegorna som är kvar på hemmasjukhuset under tiden.

Ett arbetspass består förstås inte bara av rapporter och transporter. Vi tar hela tiden svåra medicinska beslut, inleder behandlingar, gör ingrepp och operationer. Gör vi något fel så kan det i värsta fall orsaka lidande och till och med död. Vi gör regelbundna avvägningar huruvida andra svårt sjuka patienter på sjukhuset har möjlighet till vår intensivvård eller om vi kan vårda dem på plats med upprepade besök under passet.

Vi är alltid ansvariga oavsett vad klockan är, hur länge vi varit i tjänst, om magen skriker… Elizabeth Lichtenstein

Vi är alltid ansvariga oavsett vad klockan är, hur länge vi varit i tjänst, om magen skriker, om vi inte hunnit gå på toaletten eller ens hunnit dricka ett glas vatten. Under pandemin uppmärksammades detta och gemene man kanske tror att det bara var då vår arbetssituation var pressad. Så är det tyvärr inte, de flesta av våra arbetspass är pressade – inte minst dagtid då vi inom mitt verksamhetsområde sällan hinner slänga i oss någon mat inom de fem timmar från arbetsdagens start som arbetsmiljölagen stipulerar.

Samma människor som slet ut sig i pandemin ombes nu att ta tag i operationsköer och uppskjuten vård. På en del ställen har personalen uppmuntrats med en extrapeng och extra semesterdagar. I den region jag arbetar har vi inte fått något förutom extra jourpass, då så många har slutat eller är sjukskrivna. Vi saknar mer folk än tidigare och det gör naturligtvis inte arbetsbördan mindre då behovet av vård inte minskat.

Varför arbetar vi på då? Jo, för att vi sätter våra patienter i centrum. Vi har valt detta yrke för att vi vill hjälpa, lindra och ibland bota. Den inre tillfredsställelsen när vi lyckas, när vi gjort något bra för någon annan är obetalbar. Men visst vore det trevligt att få uppskattning och förståelse från de som beslutar någon gång. Och visst vore det fint om de lyssnade på oss innan de slänger sig i kraft med nästa omorganisation. Att tro att vi ska kunna förmedla detta till den breda allmänheten är kanske en utopi, jag nöjer mig tills vidare med att politiker och andra beslutsfattare börjar lyssna.

Den inre tillfredsställelsen när vi lyckas, när vi gjort något bra för någon annan är obetalbar. Elizabeth Lichtenstein

I min utopi ingår också att beslutsfattare och politiker ska hållas ansvariga för sina beslut när de så i grunden påverkar oss som står på golvet. Det är trots allt de som skapar förutsättningarna för vårt arbete, vi är bara människor och kan omöjligt hinna vara på mer än ett ställe åt gången. Vi behöver äta, gå på toaletten, ha rast någon gång – inte bara avdrag på lönen för en halvtimmes lunchrast som vi aldrig får. Och inte minst, vi behöver återhämtning innan fler av oss ger upp av olika anledningar.

Hur ska vi kunna fortsätta sätta våra patienter i centrum när vi inte själva får åtnjuta de mest basala rättigheterna när det gäller vår arbetsmiljö? Hur ska vi kunna fatta rätt medicinska och etiska beslut när vi inte räcker till? Åtstramningar, nedskärningar och omorganisationer skördar liv –inte minst har Stockholms Sjukvårdsupprop vittnat om detta.

En bra arbetsmiljö ger en god vård och nöjda anställda. När ska våra beslutsfattare förstå att den viktigaste resursen är oss – vi som står på golvet dag ut och dag in och sätter patienten i centrum?  När ska de ansvariga hållas ansvariga?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2022-03

Tema: Sjukvården och valet 2022 / Den ojämlika vården / Hur ser partierna på SKR:s roll i svensk sjukvård? / Bo Rothstein: "Inte förenliga med vår regeringsform" / Vad hände sedan? – Anna Nergårdh har bytt spår / Jonna Bornemark: "Utan känslor blir vi dummare" / Krönikor

Prenumerera