När något inte riktigt stämmer
Nu har jag sedan examen jobbat på psykakut, kirurgakut, ortopedakut och medicinakut. Vid några tillfällen hittills har jag ställts inför patientfall där jag fått känslan av att något inte stämmer. Något allvarligt. Som att pusselbitarna borde stämma och man vet att man har lagt alla på rätt plats, men ändå är det någon bit som ser konstig ut, skaver, bilden går inte riktigt ihop. Ibland har jag, frustrerat, behövt konstatera att allt farligt vi kan tänka oss har uteslutits men vi kan ändå inte hitta en förklaring. Patienten har hänvisats till vårdcentral alternativt akut åter vid försämring.
Men några få gånger har det varit ett udda eller oväntat, allvarligt, tillstånd som legat bakom patientens symtom. Patienterna har i dessa fall varit så pass måttligt påverkade att de vid första anblick lika gärna kunnat ha varit en som gick hem från akuten. Lågprioriterade, med stabila vitalparametrar. Två av gångerna har patienterna behövt bli akut inlagda med många olika slags specialister inblandade i vård och diagnostik.
Jag undrar ibland varför något så viktigt och livsavgörande som akutsjukvården tillåts vara så skört.
Jag är säker på att alla läkare har förmågan att se när något inte helt stämmer, något potentiellt allvarligt. Men förutsättningarna för att göra det är ibland suboptimala. Jag misstänker att det gäller generellt på de flesta av landets akutmottagningar. Det kan räcka med att det blir många patienter samtidigt, att man är hungrig eller trött, att patienten av olika skäl inte hittar rätt ord för att beskriva sina symtom eller att alla i ett team är oerfarna och specialisten är en nybliven mamma eller pappa som knappt fått sova. I värsta fall en kombination av det ovanstående.
Jag undrar ibland varför något så viktigt och livsavgörande som akutsjukvården tillåts vara så skört. Varför det, med vissa undantag, är vi olegitimerade på en utbildningstjänst som ska stå i första ledet. Duktiga tjejer och killar med ytterst lite praktisk erfarenhet av komplexa sjukdomstillstånd. Som vill visa sig duktiga. Och där det ibland känns som att snabbhet premieras högre än något annat. Snabb och felfri. Som oerfaren.
Jag tog mitt första larm själv nyligen, det vill säga utan en annan läkare på rummet. Som tur var hade mina två kollegor från andra yrkeskategorier desto mer erfarenhet. När jag efter den första bedömningen och vidtagande av nödvändiga akutåtgärder rapporterade fallet till specialisten fick jag positiv feedback. Med tillägget att jag borde lita mer på min egen bedömning. Jag svarade att det är svårt med så begränsad erfarenhet.
Så jag får fortsätta jobba på det här med att tro på min egen bedömning. Men jag tar min osäkerhet på allvar.
Förmodligen är det en av de svåraste sakerna man måste lära sig som ny i det här yrket. Att våga lita på sin bedömning med vetskapen om att man kan ha fel. Så gott som alla kommer någon gång göra ett misstag. Förhoppningsvis utan alltför allvarliga konsekvenser.
Jag känner lättnad över att det gick bra för de två märkliga fallen jag stött på. Men i båda fallen var det min osäkerhet snarare än min skicklighet som ledde till rätt diagnos eller handläggning. Att jag, trots att jag kände mig aningen besvärlig, gick en extra gång till specialisten och frågade.
Så jag får fortsätta jobba på det här med att tro på min egen bedömning. Men jag tar min osäkerhet på allvar. Och jag kommer att fråga en extra gång även nästa gång det händer.