”När du sitter där själv kommer du att förstå”
Citatet är från en läkare som jag känner. Hen har jobbat i kanske tio år eller mer. Jag har inte ens påbörjat mitt första läkarvikariat. Vi kom att prata om det här med patientsäkerhet och avvikelserapportering. För flera år sedan gjorde jag som journalist en artikelserie om patientsäkerhet där jag intervjuade patienter som farit illa av fel i vården och den vårdpersonal som varit inblandad. Jag pratade med experter som menade att sjukvården borde fungera som flygindustrin. Avvikelser skulle inte ses som personliga misslyckanden. Det skulle vara ett standardförfarande att rapportera så fort något sker som hade kunnat gå illa. Även om det inte gör det. Det lät ju bra.
Sen fick jag se sjukvården inifrån. Det blir lite fel ibland. Småsaker kanske, som att man var på väg att glömma att sätta i sladden, men inte desto mindre avvikelser. Men inte en enda gång när det trots allt gått bra har jag upplevt att personalen tänker rapportera det som en avvikelse. På direkta frågor varför man inte rapporterar har jag fått höra varianter som ”varför skulle jag rapportera, det gick ju bra”, ”patienten drabbades ju inte”, ”det kommer aldrig hända igen” och så vidare.
En läkare jag träffade för ett tag sedan sade att allvarligare fel i vården är som hålen i en schweizerost. Det händer sällan att flera hål hamnar så linjärt under varandra att hålet fortsätter genom hela osten. Översatt till sjukvården kan man tänka sig att det som vårdcentralen missar upptäcker akuten. Det som akuten missar upptäcker avdelningen. Det som avdelningen missar upptäcker geriatriken. Det som geriatriken missar upptäcker vårdcentralen. Och så vidare. Ska man nöja sig med det? Om det var min anhörig som hade fallit genom hela schweizerosten, skulle jag nöja mig med mig att tänka att det var otur? Till den läkarens försvar så tror jag inte att hen lade någon värdering i sin liknelse.
Åter till läkaren som jag pratade om i början. Jag berättade hur jag upplevt att man inte anmäler avvikelser i tillräcklig utsträckning. Att jag tycker att det är principiellt fel. Inget ont om de enskilda personerna jag mött utan jag tycker att det är fel på systemet som inte uppmuntrar till eller underlättar rapportering. Jodå, hen höll med mig. Men sen kom det: ”När du sitter där själv kommer du att förstå”.
Hen har säkert rätt. Det är inte så himla lätt att säga till chefen att jag var på väg att skada den här patienten. Det är lättare att bara knipa igen. Det hände ju ingenting. Men jag vill inte sitta där en dag och förstå. Den dagen vill jag att avvikelserapportering är en självklar och automatisk del av jobbet som jag inte ens behöver reflektera över och som inte ska behöva äventyra just min karriär. Sjukvården måste i möjligaste mån vara lika idiotsäker som flygindustrin. Systemet måste klara att en sjukvårdsanställd någon enstaka gång inte har huvudet helt på skaft och larma direkt när sladden inte sitter i. Inte bygga på att kollegan ser att monitorn inte blinkar.
