Någons första andetag
Jag var inte förvånad över min reaktion. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli härdad nog att känna mig oberörd. När det lilla knytet kom fram och lades på mammas bröst, skrek sådär hjälplöst och underbart som bara nyfödda kan och mamman tog emot honom med så mycket kärlek… då blev det tjockt i halsen. Och jag fick nästan tårar i ögonen. ”Grattis!” fick jag fram.
Jag har nu gått en vecka på gynekologi- och obstetrikmomentet. Jag har gått tre pass med barnmorska för förlossningen. Ett dagpass, ett kvällspass och ett nattpass. Totalt har jag fått se fyra barn födas. Det var mäktigt att se. Och overkligt på något sätt. Att en ny människa blir till* där och då. Jag kan förstå att man vill bli barnmorska. När mamman och pappan ser med nyblivna föräldraögon på den lilla nyfödda känns kärleken i hela rummet.
Men jag har också fått perspektiv på hur farliga graviditeter och förlossningar kan bli. Och hur viktigt det är att fånga upp möjliga larmsymtom tidigt. När jag var gravid reflekterade jag inte så mycket över varför barnmorskan ville kolla blodtrycket, blodsockret och urinsticka titt som tätt. Jag är rätt glad att jag fick vara ”ovetande” om graviditetsfaror.
Gynekologiska placeringar har jag inte börjat med ännu men jag har fått träna på gynekologiskt status. Det ska bli intressant att lära mig mer på placeringarna sedan. Det har varit svårt för några killar i klassen att få kvinnors tillstånd att vara med vid undersökning. Jag kan förstå deras besvikelse och frustration, men samtidigt respektera kvinnornas rätt att säga nej till studenter oavsett orsak. Problemet blir ju när orsaken är kön på undersökaren. Kursledningen jobbar med att komma runt problemet. En student föreslog att manliga kandidater skulle få gå med manliga gynekologer. Kanske det avdramatiserar könsaspekten.
Nu kommer mitt-terminströttheten och det blir inte lättare av oktobermörkret. Det är bara en månad kvar till tentan. Bara att kämpa på.
* möter sin omvärld.
Intressant att ni kommentar den meningen. Jag funderade själv när jag skrev den. Jag valde medvetet att inte skriva ”skapas” där och då. För så är det ju inte. Men ”blir till” och ”människa” tänkte jag kunde vara okej. Något avgörande är det ju som händer när man går från fosterlivet till att födas och bli en egen individ med egen cirkulation och andning. Men människa är man förstås både före och efter.
Hej Christine,
jag var precis på väg att kommentera ditt uttryck ”att en ny människa blir till där och då” när jag nu ser att en kollega redan uttryckt precis det jag ville säga. Du skriver mycket tänkvärda kolumner som jag uppskattar – det är fint att få ta del av dina reflektioner då du på många sätt ser med nya ögon på många delar av den sjukvård vi som jobbat ett tag kanske blivit blinda för. Men i detta fall så antar jag att du snubblat över tangenterna?
Ett barn i magen kan ju inte vara något än en människa, om än ofött, eller hur?
Hej!
Det är bra att du blir berörd när en människa föds. Det du har missat är att det nyfödda barnet har varit en människa redan före födelsen. Jag har vid ett undervisningspass för AT-läkare ställt frågan: ”när blir man en människa?” Åsikterna var väldigt spridda. När jag ville veta hur många av AT-läkarna ansåg att de var människor när de befann sig i sin mammas mage och var 10 veckor gamla då var det 2 av 10 som räckte upp handen. En AT-läkare hade den bestämda åsikten att hon inte var en människa vid den tidpunkten. På min fråga, vad hon ansåg sig vara då fick jag svaret: ”Ett foster!” Som om en människa i fosterstadium vore något annat än just – en människa. Det finns uppenbara brister i den kunskap man får som läkarstuderande när det kommer till denna fråga.