• 12 juli 2013
• 2
• AV: Christine Takami Lageborn

När jag var föräldraledig med mitt första barn fick jag veta att det skulle ske stora nedskärningar på mitt jobb. Snart fick jag besked om att jag var en av de varslade. Jag passade på att fundera över framtiden och vad jag ville göra.

Jag kunde antingen ge mig in i Stockholmsjournalistikens ökända vikareträsk av osäkra anställningar på varandra. Eller sadla om till något tryggare närliggande yrkesområde som kommunikation eller pr. Eller försöka förverkliga min barndomsdröm om att bli läkare. Jag satt länge och funderade och bestämde mig till sist för att jag i första hand skulle följa mitt hjärta och i andra hand välja det tryggaste. Med andra ord: kom jag inte in på läkarprogrammet skulle jag försöka hitta ett bra och tryggt jobb som kommmunikatör eller informatör.

Jag passade på att läsa in naturämnena medan jag var föräldraledig för att ens vara behörig att söka till läkarprogrammet. När föräldraledigheten var slut sökte jag till läkarprogrammet samtidigt som jag också sökte jobb.

När jag fick antagningsbeskedet gav jag upp tankarna på att bli läkare. Reserv 32 till Karolinska institutet! Inte skulle väl 31 personer före mig tacka nej till Sveriges mest populära utbildning? Så i stället sökte jag ett jobb som jag tyckte på ett utmärkt sätt kombinerade mitt intresse för medicin och sjukvård med min erfarenhet som journalist.

Till min glädje och förvåning fick jag jobbet. Jag hade hunnit vara på min nya arbetsplats i två dagar när det kom ett samtal från ett okänt nummer. Jag svarade. ”Hej! Jag ringer från Karolinska institutet. Grattis! Du är antagen som reserv till läkarprogrammet!” Jag tror jag sade ”jaha”. I mitt huvud var det kaos. ”Det här är ett skämt! Det händer inte! Jag kan ju inte hoppa av mitt nya jobb? Men jag kan väl inte heller säga nej? Säga nej till min dröm?”

Jag försökte deala med tjejen i telefonen. Jag kunde kanske få uppskov med studiestarten så jag kunde jobba ett tag och sen liksom prova på läkarprogrammet om jag vill? Nej, så kunde man inte göra. ”Ska du ha platsen eller inte?” undrade hon och jag fick smärre panik. Jag sade att jag måste återkomma. Inom en timme. Herregud!

Det var med yttersta tveksamhet och mycket vånda som jag ringde en av mina chefer och berättade att jag gärna ville hoppa på utbildningen. Hon var förstående. Vi försökte hitta en lösning där jag delvis kunde jobba kvar samtidigt. Men vi insåg snart att det inte skulle gå.

Jag undrar ibland om jag gjorde rätt. Jag kunde ha haft ett fast och intressant jobb med en stabil inkomst varje månad och möjligheten att utvecklas vidare inom en ny och spännande bransch. I stället går jag en utbildning tillsammans med människor som är tio år yngre än jag och får räkna pengarna i början och slutet av varje månad. Jag kommer att vara klar om tre och ett halvt år och möta en tuff ny arbetsmiljö där jag kommer ansvara för andra människors liv och hälsa.

Mitt andra barn kom mitt i studierna och jag fick återigen chansen att tänka igenom min framtid. Jag började tvivla på det kloka i att bli läkare. Kanske jag skulle söka ett jobb i stället och få lite anställningstrygghet, inkomst och ett vettigt pensionssparande. Men jag bestämde mig för att prova igen först. Jag skulle gå tillbaka till läkarstudierna och om det kändes helt fel för mig skulle jag söka jobb i stället. Men den kliniska verkligheten var så underbart intressant och kändes så rätt att nu känner jag inga tvivel.

Många tjejer (och ett fåtal killar) i 30-årsåldern som jag möter verkar ha tankar på att skola om sig och börja om med något annat. Jag brukar fråga vad som hindrar dem. Sverige är än så länge ett land där vi har så många möjligheter. Vi kan utbilda oss gratis! I länder som USA eller Japan hade jag knappast kunnat göra som jag gör. Jag tror att det lönar sig för hela samhället i längden om människor söker sig till yrken som de trivs med och är bra på.