Mitt tåliga lilla hjärta
En av fördelarna med att plugga till läkare är att man får veta saker om sin egen kropp som man kanske aldrig hade fått reda på annars. I går fick vi lära oss om ekokardiografi och testa tekniken på varandra. Som alltid är man lite orolig att det ska dyka upp något knasigt i undersökningen. Förkalkningar, tumörer, proppar, konstiga klaffar, vegetationer… men så fick jag se en bild av min vänstra kammare. Jag såg mitralisklaffen fladdra och aortaklaffen öppnas och stängas. Läraren visade hur man mäter bredden på kammaren. Det visade sig att min var fyra centimeter. Så litet! Det känns overkligt att ett så litet organ kan ha så komplexa funktioner. Att det kan slå så många slag som det gör under en hel livstid. Sedan jag började på den här utbildningen har jag fått en allt större respekt för människokroppen. Både min egen och andras. Jag är numera så medveten om alla kroppsdelar och organ som fungerar som de ska och jag inser vad det skulle kunna innebära om de inte gjorde det.
I dag träffade jag min andra sjukhuspatient. Även denna gång fick jag möta en jättetrevlig person med en intressant sjukdomshistoria. De vi får träffar mår förhållandevis bra, tillräckligt för att orka bli undersökta av en nybörjarläkarstudent. Men runtomkring ser man patienter som inte alls mår bra. Det blir en utmaning längre fram att lära oss att bemöta även dem som kanske är mitt uppe i svåra smärtor, oro eller både och.
Vi är inne i en lite frustrerande period i utbildningen just nu. Vi har läst biokemi, fysiologi och patologi och vi har börjat lära oss diagnostik. Så vi kan känna igen om en patient till exempel har hjärtinfarkt, leversvikt eller lungcancer. Men vi vet inte vad vi ska göra åt det. Behandlingar kommer vi in på nästa termin.
