• 28 oktober 2010
• 2
• AV: Christine Takami Lageborn

Jag velade länge. Handledaren på vårdcentralen sade att det var onödigt att köpa ett kardiologstetoskop och min ST-kompis sade att hon nästan hörde ”för bra” med sitt. Hon uppfattade blåsljud som knappt fanns. Ändå kunde jag inte låta bli att titta på de fina, men ack så dyra kardiologstetoskopen i affären. De var klart snyggare. Jag bestämde mig för att köpa ett som både var för småbarn och för vuxna. Jag tänkte att jag ville ha ett som jag kunde träna på lilla dottern med. Tyvärr var de stetoskopen slut och jag fick vänta i två veckor på att de skulle komma in.
Det var med glada steg jag gick för att köpa stetoskopet häromdagen när de ringde från butiken. När jag kom hem provade jag det på mig själv och det lät jättebra. En första ton, en andra ton, en första ton, en andra ton. Sedan försökte jag justera det till infant-sidan, men det var knepigt. Dessutom började jag inse att jag egentligen inte hade råd med ett så tjusigt stetoskop. Och att det nog ser dumt ut på vårdcentralen om jag inte ens kan ställa in mitt stetoskop ordentligt. Så jag gick och bytte till ett klassiskt, hälften så dyrt stetoskop. Det kändes bättre både för plånboken och för självkänslan. Det här stetoskopet kan jag använda. Ljudet är sämre, men det gör inget. Då får jag spänna hörseln i stället. Nu har jag även införskaffat en blodtrycksmanschett så nu ska jag öva tills jag blir grym på att ta blodtryck.

Den här veckan har börjat med föreläsningar om njurens funktion och det känns som jag kan andas igen. Föreläsaren poängterar till och med gång på gång att vi ska begripa principerna och förstå helheten. Han sade till och med att det är onödigt att pränta in alla detaljer och procentsatser. Som bortblåsta är de många räkneövningarna från förra veckan och allt är kul igen!