• 01 mars 2016
• 4
• AV: Hasan Bitar

Efter att jag klarat av språkkursen i svenska hade jag turen att få en praktikplats på Angereds närsjukhus via ett projekt för nyanlända läkare i Västra Götalandsregionen. En dag i veckan skulle jag tillbringa på lungmedicinmottagningen på Angereds närsjukhus. Här skulle jag lära mig språket, lära känna kollegor och få kontakter inom svensk sjukvård. 

Och ända från dag ett har det gått jättebra för mig här – mycket tack vare min handledare överläkaren Lars-Olof Larsson, en oerhört skicklig och respekterad läkare. Det är något jag har upplevt här i Sverige hela tiden – alla är så snälla och försöker hjälpa mig på olika sätt. Jag känner ett starkt stöd från alla mina kollegor i Lungteamet och det betyder väldigt mycket för mig.

Under praktikdagarna har jag funnits vid läkarnas sida och varit med dem under arbetsdagen när de har träffat patienter. Jag hade inga egna arbetsuppgifter som läkare till en början – jag varken dikterade eller skrev journal. Mina första steg in i läkarrollen tog jag under handledning när jag så smått började träffa patienterna på egen hand i fem minuter innan den ordinarie läkaren tog vid. Då hann jag ta en kort anamnes och samtidigt utveckla mitt språk och mitt självförtroende som läkare. Jag ställde några frågor om patientens tillstånd och sakta men säkert utvecklades mitt ordförråd och det blev lättare och lättare att kommunicera med patienterna och föra en fungerande dialog med dem. Hela tiden med ett stort stöd av mina läkarkollegor på Angereds närsjukhus.

Sedan när handledaren tog över patienten satt jag med och iakttog och försökte på alla sätt lära mig hur man beter sig som läkare här i Sverige – allt från hur man undersöker till hur man skriver journal.

Det är lätt att känna sig dum och skämmas i början när språket är så nytt och hela systemet skiljer sig så mycket från det man är van vid. Administration är jätteviktigt här och det tar tid att lära sig. I Syrien har vi inte alls så mycket teknik och administration utan där har de allra flesta sjukhus pappersjournaler och i dem skriver  vi för hand. Det har sina fördelar i bland för det är inte alls lika mycket teknikstrul som hindrar en i vardagen – men när det gäller att hitta en specifik journal är allting enklare i Sverige. Då behöver man inte leta igenom flera ton papper först.

En annan stor skillnad för mig är naturligtvis att jag var kirurg i Syrien och här är jag på en lungmedicinsk mottagning. Inom medicin är det betydligt mer fokus på anamnes och fysisk undersökning än det var i min vardag som kirurg.

En annan skillnad jag har märkt är att i Syrien är patienternas tålamod inte alls lika stort som här i Sverige. Där blir patienterna arga om vi läkare blir tio minuter sena. Här sitter de snällt och väntar. Och när det gäller titlar är allting mycket mer formellt i Syrien. Här i Sverige säger man du till alla men det skulle du inte göra i Syrien. Där säger man ”doktorn” och likadant när man tilltalar en äldre person – då väljer man sina ord noggrant och är mycket mer formell än man är i sitt tilltal i Sverige. Här upplever jag att man pratar på samma sätt med alla människor och det är såklart nytt för mig.

I december hade jag haft tre månaders praktik och hade lärt mig att träffa patienter och prata med dem. Jag började så smått kunna använda min medicinska examen och började diktera lite och hjälpa läkarna med vissa uppgifter. Eftersom det råder läkarbrist på sjukhuset tyckte min handledare att jag skulle stanna kvar och avlasta dem även efter praktikperiodens slut. Han sa att det trivdes med mig och jag trivs med dem. Det gjorde mig jätteglad. Han trodde att jag skulle kunna klara mig som läkarassistent och han ordnade så jag kunde få tre månaders provanställning som det. Det är en yrkesgrupp som redan finns inom sjukvårdsystemet men det är inte ett så aktivt yrke. Jag blev den allra första med den titeln på Angereds sjukhus. Så fram till april månad jobbar jag på – sedan ska vi diskutera om vi förnyar avtalet. Då har läkarna på mottagningen hunnit märka om de faktiskt hjälps av att jag finns där och gör det här. Jag håller såklart tummarna för att det blir en fortsättning för mig.

Berättat för Malin Lindgren.