Krönika

Min nya mentor

Dagen började med att jag och en klasskompis fick följa med mentorns kollega runt på olika avdelningar. Det var första gången jag träffade barnpatienter så det var jätteintressant. Tidigare har jag varit föräldern som suttit hos doktorn med ett skrikande barn i famnen. Nu fick jag uppleva hur det var på andra sidan. Läkaren försökte avleda barnet med en rolig leksak. Det gick bra tills det lilla barnet kom ihåg att hon skulle bli undersökt. Då blev hon lika ledsen igen. Till slut, efter lite kompromissande, kunde i alla fall läkaren undersöka barnet utan några större protester.

Senare fick jag sitta och prata med min mentor i enrum. Jag skulle fylla i ett formulär där jag fick uppskatta mina styrkor respektive förbättringsområden inom medicinsk handlingsförmåga, kommunkationsförmåga, samarbetsförmåga, lärande och vetenskaplighet, organisations- och ledningsförmåga, ”läkaren i samhället” och professionellt förhållningssätt. Det var kul att kunna skriva något annat än ”saknas” under kolumnen medicinsk handlingsförmåga. Jag kan ju faktiskt ta anamnes och göra status nu. Långt ifrån perfekt förstås, men jag kan grunderna. Den här kursen, Medicinsk diagnostik, har lyft oss från den teoretiska basen till den praktiska yrkesvardagen. Min mentor tillhör dem som har velat ha en fot kvar i det akademiska och den andra i kliniken. Det skulle jag också vilja göra, en vacker dag. Det var kul att hon uppmuntrade mig i det. Hon tyckte inte att det skulle vara för sent att ta tag i forskning senare i karriären.

Slutligen fick vi fem som delar som samma mentor titta på en film inom ramen för lärandeområdet Professionell utveckling. Den handlade om att ge ett dödsbesked till en anhörig. Även om vi visste att det var en skådespelare på filmen så kändes det som en äkta situation. Hur hade man själv gjort? Hur berättar man på bästa sätt för en person att någon som han eller hon står nära har avlidit? Finns det ens något riktigt bra sätt?

När jag jobbade som journalist kunde jag ibland höra uttrycket ”ja, men det är ju inte som att någon dör bara för att ”vad det nu var tidningen eller personen skulle göra eller hade gjort”. I läkarnas (åtminstone klinikernas) vardag finns det personer som dör. En patient man möter ena dagen kanske inte längre lever dagen eller veckan därpå. Klasskompisen A tycker att det är ett privilegium vi inom vården har, att vi får jobba så nära det stora allvaret. Det får oss att uppskatta och vara desto mer rädda om livet. Jag hoppas att det är så det kommer att kännas.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera