Min framtida arbetsplats
En närstående till mig ligger på sjukhus efter en operation. Häromdagen var jag där och hälsade på honom.
Det var första gången jag besökte ett sjukhus sedan jag började på läkarprogrammet. Senast jag själv var inlagd var när min dotter föddes 2008.
Det kändes konstigt redan i receptionen. Jag har så länge jag minns tyckt om sjukhus. Jag var inlagd ett par gånger som barn och har alltid blivit bra behandlad. Den tryggheten är djupt förankrad i mig. Därför var jag förvånad över att den vanliga känslan inte infann sig den här gången. I stället började jag se människorna i lokalerna som mina potentiella framtida patienter och sjukvårdspersonalen som tänkbara blivande kollegor.
Uppe på avdelningen var det fullt med besökare. Mannen jag besökte låg i ett rum tillsammans med tre andra patienter.
Han mådde förhållandevis bra och var nöjd med bemötandet han fått, sade han.
Jag sneglade på de andra patienterna och undrade hur det gått för dem. En läkare eller sjuksköterska kom in och började prata med en av dem. Jag kunde inte låta bli att försöka höra vad hon sade. Vi har haft lite föreläsningar och temadagar om patientbemötande. Jag imponerades av hur bra kontakt läkaren/sjuksköterskan verkade ha med patienten. Ute i korridoren hängde en whiteboard där det stod riktlinjer för utskrivning och principer för avdelningens arbete.
Det kändes overkligt att tänka att jag kommer att kunna jobba på en sådan här arbetsplats om cirka sex år. Jag som för bara några månader sedan var en vanlig journalist. Det är en helt ny värld jag kastat mig in i.
När jag lämnade sjukhuset kände jag ett litet, litet vemod komma över mig. Aldrig mer kommer jag att vara ”bara en vanlig patient”.
