Min första sjukhuspatient
När jag såg vilken som skulle bli min första avdelning för de praktiska statusövningarna blev jag superglad. Det är ju här jag vill jobba i framtiden! Min favoritspecialitet. Av respekt för sekretessen går jag inte in på vilken det var. Min gamla klasskompis D träffade mig i korridoren innan jag skulle upp på avdelningen. Hon försökte få mig att varva ner, men jag var så spänd av förväntan att jag knappt kunde stå still.
Handledaren på avdelningen tittade igenom vilka patienter han hade och valde ut en som han trodde skulle vilja ställa upp. Jag försökte tänka mig in i hur jag själv hade reagerat som patient om en nybörjarläkarkandidat ville ta anamnes och göra helstatus på mig. Jag tror att jag hade sagt ja. Hellre grundligt undersökt en gång extra än en gång för lite.
Vi gick tillsammans fram till patienten. Han var vaken och verkade ganska pigg. Handledaren förklarade vem jag var och undrade om jag kunde få prata med och undersöka patienten. Först trodde jag nästan att han skulle säga nej. Men han sken upp och sa att det gick så bra så. Jag satte mig på en stol vid sängkanten och patienten började berätta. Han berättade om sina symtom, sitt liv, sina intressen och en massa annat. Vi pratade säkert i en timme. Det var både medicinskt intressant och fascinerande att få höra om stort och smått som inträffat i personens liv. Det påminde mig om vad jag älskade mest med journalistiken. Mötet med nya människor och det stora privilegiet att genom sin yrkesroll få ta del av deras livshistorier och erfarenheter. Man får veta så mycket om personer som man aldrig ens skulle ha mött annars.
Men jag var också nyfiken på att få undersöka patienten och se om jag kunde lista ut vad hans symtom berodde på. Min handledare var med under statusmomentet. Det kändes inte jobbigt, tvärtom. Jag fick konkreta tips på hur jag kunde förbättra olika saker, och handledaren frågade hur jag skulle formulera olika statusfynd i journalen. Jag kunde inte alltid svara, men då förklarade han och jag lärde mig mycket som jag ska försöka tillämpa nästa gång. Efteråt satt jag och läkaren och pratade om hur det hade gått. Jag var helt upprymd när jag gick från sjukhuset. Jag kände inte att jag var trött, men det var jag nog för så fort jag satte mig på bussen somnade jag.
I dag hade jag utvecklingssamtal med den kliniska assistenten/ST-läkaren som har hand om min lilla grupp på den här kursen. Utbildningen börjar allt mer likna arbetslivet nu. Det känns bra. Jag börjar faktiskt längta till den dagen jag är färdigutbildad.
