Mer läkare än journalist?
Jag märker hur mitt förhållningssätt till nyheter om sjukvård har förändrats. Jag identifierar mig nu mer med läkarna. Självklart tycker jag synd om de patienter som råkar illa ut i vården. Men jag blir inte lika arg på sjukvårdspersonalen längre. Undantag finns förstås. Nonchalans, ren illvilja, övergrepp eller total och oursäktlig inkompetens gör mig fortfarande lika illa berörd. Men överlag ser annorlunda på läkarens roll nu. Han eller hon är inte en ofelbar allvetande person som alltid hinner upptäcka vad en patient lider av i tid. Och det finns inte alltid ett facit för vad som hade varit ”rätt” ens i efterhand. Det är skrämmande att tänka så. Vi vill nog alla leva i tron i att den dag vi blir akut sjuka kommer både diagnos och vårdinsats bli rätt och komma i tid och vi kommer att bli helt återställda.
Jag tänker på överläkaren som friades i dag. Vilken lättnad hon måste känna. Men jag tänker också på familjen som polisanmälde dotterns död. Fick de svar på sina frågor? Fick de veta varför deras barn inte kunde överleva? Jag har utifrån vad jag läst inte förstått det. Var det bara otur? Var det något som hade kunnat göras annorlunda och rädda livet på detta barn? Det svarade inte domstolsförhandlingarna på. Och kanske kan ingen svara på det.
Jag skrev en gång en artikelserie om patientsäkerhet. Jag träffade då en man som på grund av ett kirurgiskt misstag levde med ett handikapp. Men han var inte arg eller bitter på läkaren eller på sjukvården. Han hade fått förklarat för sig varför det hade blivit som det blev. Läkaren hade personligen bett om ursäkt och gjort allt vad han kunnat för att rätta till det som blivit fel. Mitt bestående intryck av de flesta arga patienter jag mötte var att de inte tyckte sig ha fått någon förklaring eller ursäkt för det som hänt. Jag tror att sjukvården kan bli mycket bättre än vad den är i dag på det området. Patientnämnder finns ju på flera sjukhus, men jag tror inte att de räcker. Jag vet ännu för lite om patientsäkerhetsarbete från sjukvårdspersonalens perspektiv. Men jag vet att jag kommer att fortsätta intressera mig för frågan. Jag kommer aldrig att glömma en patient jag mötte som kanske dog i förtid på grund av slarv som försenade en diagnos. Hon ville ha en ursäkt. Det fick hon så vitt jag vet aldrig.