Nu känns det på riktigt
I dag hade vi praktisk neurologistatus hela eftermiddagen. Det var mycket att hålla reda på och lite rörigt med alla som skulle gå fram och tillbaka över golvet på tår och hälar. Vi har haft en teoretisk genomgång tidigare och sett en film om hur man kan göra. Jag erbjöd mig att vara demonstrationspatient när vår lärare visade alla tester. Det var en märklig upplevelse att gå, vingla, gapa, spänna muskler, hålla upp armar och utlösa reflexer inför elva klasskompisar och två läkare. Jag tror jag klarade mig genom hela sessionen utan några större pinsamheter. Babinski var inte speciellt behagligt, men annars kändes allt okej. Sen fick vi öva på varandra i ett par timmar. Det blev mycket dunkande på knän, hälsenor, biceps och triceps. Våra lärare påminde oss mellan varven om varför vi gjorde olika övningar, gav tips om hur vi smidigast går till väga och berättade om patientfall de stött på.
Nu börjar jag känna mig som en blivande läkare för första gången i utbildningen. När vi är på sjukhus och får öva ordentligt på status är det en helt annan känsla jämfört med när vi satt i stora föreläsningssalar på Karolinska Institutet och lyssnade på föreläsare som pratade om den kliniska verkligheten. Att se sjuka patienter som rullas förbi oss i korridorerna på Södersjukhuset är också en ständig påminnelse om varför vi gör det vi gör.
En äldrekursare berättade en gång att han blev så besviken när han kom ut på de kliniska terminerna. När han frågade läkarna/lärarna om mekanismerna bakom olika sjukdomar eller behandlingar fick han bara enkla svar eller inga alls, tyckte han. Så han började forska parallellt för att stilla sin biokemiska nyfikenhet. Än så länge känner jag inte alls som han gjorde. Jag stortrivs med alla moment på den här kursen hittills. Nu är det på riktigt. Ett hantverk och ett detektivarbete som i bästa fall gör skillnad i eller till och med räddar människors liv. Teorin är förstås viktig, men den korrekta tillämpningen är allt.
Det är bra att vi får träna på varandra. Då får vi en liten aning om hur det känns att vara den som blir undersökt. Men det är förstås ingenting i närheten av hur det känns för den sjuke patienten som söker vård och i framtiden kommer att möta oss. Jag kände mig ganska liten och utsatt när jag låg på britsen med alla klasskompis runt mig. Hur känner sig då inte patienterna på avdelningarna när läkarstudenter kommer och tittar på när de blir undersökta? Så tack på förhand till alla patienter jag kommer möta framöver för att jag får vara med och se och lära av er!
