• 11 november 2010
• 3
• AV: Christine Takami Lageborn

I dag hade vi genusmedicin på schemat. Jag förväntade mig att få höra att den medicinska vetenskapen har mannen som norm och att kvinnor sällan få stå i centrum som patientgrupp i vetenskapliga studier. Så är det också, fick vi veta. Det är till och med så att hanmöss är att föredra före honmöss i djurförsök. Många i klassen såg väldigt frågande ut när föreläsaren tog upp detta faktum. Förklaringen, menade föreläsaren, var att honmöss precis som människokvinnor är krångligare att studera på grund av att de går igenom menscykler, graviditeter, menopaus och andra hormonsvängningar som kan störa studiet av ett läkemedels effekt. Män och hanmöss är enklare. Problemet är bara att när läkemedlet sedan kommer ut på marknaden och används av kvinnor så kan det visa sig att det ger svåra biverkningar hos dessa patienter. Åtta av tio läkemedel som dras in i USA gör det på grund av biverkningar som drabbar kvinnor. Oj! Det känns som en ganska dum risk att ta, tänker jag. Varför inte testa på kvinnor utförligt från början och slippa ta den smällen? Eller hoppas man att det inte ska märkas att kvinnor påverkas annorlunda av läkemedlet?

Kvinnor tar i snitt mer mediciner än män. Läkare skriver ut mer till kvinnor och kvinnor rapporterar mest biverkningar. En förklaring till biverkningsproblemen kan, enligt vår föreläsare, vara att doseringen inte gör skillnad på män och kvinnor. En äldre mager kvinna ska kanske ha mindre än standarddosen i statiner eller andra mediciner. Annars finns det risk att hon överdoserar.

Män har det alltså på sätt och vis lättare så länge de drabbas av ”manliga” sjukdomar, som hjärtattack. Där är studier och erfarenheter om män större än för kvinnor. Värre blir det om män drabbas av mer ”kvinnliga” sjukdomar som till exempel bröstcancer eller osteoporos. Dessa behandlingar är mer skräddarsydda för kvinnor. Depression är en annan diagnos som mest ges till kvinnor. Men tydligen är diagnoskriterierna för depression utvärderade på kvinnor. Kanske finns det massa deprimerade män som inte upptäcks för att de har andra symptom än den typiska kvinnan? Män begår självmord i större utsträckning än kvinnor, så det går nog inte säga att de generellt mår bättre.

Den här veckan har vi också fått lära oss om manliga och kvinnliga könsorgan och manlig och kvinnlig reproduktion. Det blir alltid lite fniss när frågan om sexualvanor kommer upp. Och inte blev det lättare av att föreläsaren ogenerat tog upp ”pinsamma” sanningar om bland annat onanivanor hos män. En mer allvarlig aspekt inom manlig sexualitet är att det enligt föreläsaren är så mycket som 30 procent av alla män som lider av erektil dysfunktion. Vissa män väljer för att skydda sin hemlighet att leva hela sin liv ensamma. Hellre det än att berätta för någon, ens för en läkare som har tystnadsplikt. Det är djupt tragiskt. Sök hjälp!

Jag hoppas att vi i framtiden inom den medicinska vetenskapen blir bättre på att ge jämlik vård och samtidigt på att göra skillnad på män och kvinnor när det är medicinskt befogat.