Krönika

Man får tåla att bli granskad

Då var det dags igen. Att filma sig själv med en patient och tänka på de där tre F:n (föreställningar, farhågor, förväntningar) som de nu tack och lov har bytt till tre mer direkt tillämpbara ord: Tanke, oro och önskan.  ”Vad tänker du? Vad oroar dig? Vad önskar du?”

Första gången vi filmades på läkarprogrammet var under någon av de första terminerna. Då var det bara anamnesen som skulle vara med och vi fick träna på öppna frågor. Den andra gången minns jag bättre. Det var under kursen Medicinsk diagnostik på termin 4. En skådespelare var patient och vi skulle vara läkare. Det kändes urjobbigt och adrenalinpåslaget innan jag klev in i rummet var påtagligt. Det måste synas att jag är sjukt nervös, tänkte jag och det gjorde ju inte direkt saken bättre. Jag hälsade på patienten och presenterade mig. Sedan avverkade jag anamnesfrågorna men glömde till min senare förtvivlan att jag glömde fråga om rökning… Vi tittade på filmerna tillsammans i våra grupper och med en läkare i internmedicin. Till min och jag tror även kursarnas förvåning var det inte så hemskt. Det syntes inte att jag var nervös! Jag såg ut som en doktor. Självförtroendet växte rätt mycket där och då.

Och nu för några dagar sedan var det så dags för filmning igen. Det var under vårdcentralsveckan. Jag hade ett eget rum med mitt namn på dörren och tog egna patienter. Det var häftigt att se att jag faktiskt nu kan ro i hamn en hel patientkonsultation. Visst behövde jag dubbelkolla med handledaren, men nu kunde jag så pass mycket att jag var trygg med att göra en bedömning av trolig diagnos och ge förslag på behandling! Filmningen var tydligen något nytt för denna termin. Den sista terminen examineras man på en hel läkarkonsultation på vårdcentral och bedöms på hur väl man behärskar patientcentrerad konsultationsteknik. Eftersom tidigare T11:or efterfrågat att man får öva på detta tidigare under utbildningen så var det nu dags för vår kull att bli först ut med detta. De testar tre olika återkopplingssätt: egenåterkoppling (man ger sig själv beröm och kritik), återkoppling från annan kursare samt återkoppling från lärare. Jag fick det sistnämnda.

Så där satt jag med läraren (en högst respektingivande allmänläkare) och min handledare (även han en erfaren och respektingivande allmänläkare) och tittade på min film. Ja, det var jobbigt… men jag är som sagt ganska van vid det här laget på termin 9 vid att hamna i sammanhang där jag bedöms. Praktiska prov har vi titt som tätt känns det som. Och de var snälla. Jag fick själv komma med förslag på vad som kunde bättras och själva gav de mest beröm.

Så det var med en bra känsla i magen jag lämnade vårdcentralsplaceringen för denna gång. Och kanske är det inte så dumt med primärvård trots allt : )

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera