Krönika

Mamma… n(j)ure!

I går hade vi muntlig dugga på njurar, urinvägar, syra-bas och kroppens vätskebalans. Det var helt okej.
Härom dagen hoppade min dotter upp i mitt knä när jag satt och pluggade. ”Där?” sade hon och pekade på en bild på njuren. ”Njure” svarade jag och förväntade mig totalt ointresse från hennes sida. Hon brukar inte vilja lära sig ord som jag lär henne. Men hon tittade glatt upp på mig och sade ”nure, nure, mamma nure!” Det gjorde att det plötsligt kändes väldigt mycket roligare att läsa om njuren. Får se vad nästa ord blir. Nu läser vi om hypofysen och hypothalamus så det är nog överkurs för hennes uttalsförmåga just nu.

I dag hade vi en patient som kom och föreläste för oss. Han hade akromegali och berättade sin historia om hur han i flera års tid gick med märkliga symptom som träningsvärk i öronen och allt större fötter utan att ana att det kunde vara en tumör i hypofysen som låg bakom. Det var kul att höra en patienthistoria och inte bara medicinska fakta och läkarperspektiv. Härligt att patienter vill ta sig tid att berätta för oss blivande läkare. Nästa vecka kommer tydligen en patient med hypotyreos och berättar sin sjukdomshistoria. Endokrinologi verkar vara ett jättespännande ämne. Och vad skönt det känns att få arkivera miniräknaren igen efter alla syrabasberäkningar.

Jag läste precis i Läkartidningen att utbrända läkarstudenter är mindre professionella och gör ett sämre jobb i vården. Det känns inte som chockerande nyheter att man gör ett sämre jobb om man är superstressad/gränsar till utmattningssyndrom. Men vad som däremot fick mig att haja till var att varannan student i studien uppfyllde kriterier för utbrändhet. Studien var visserligen gjord i USA så jag vet inte om det är lika illa här i Sverige, men det var tråkigt att läsa. Varför ska arbetsmiljön behöva vara så tuff att många bränner ut sig? Är det ett nödvändigt ont inom vården? Ger man sig in i leken får man leken tåla? Eller går det att göra något åt saken?
Jag vill inte gå in i väggen och jag önskar ingen av mina klasskamrater att göra det.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera