• 19 juli 2016
• 2
• AV: Christine Takami Lageborn

Jag jobbar denna sommar, liksom många andra nybakade vik ul:ar, inom psykiatrin. Här är ”sjukdomsinsikt” ett välanvänt begrepp. Ibland undrar jag hur jag ska formulera det när jag skriver psykstatus. Det kan vara lite svårt att veta vad insikten ska gälla när symtombilden ännu är oklar även för läkarna. Om patienten har en teori och läkaren en annan känns det fel att skriva att patienten saknar insikt. Då är det bra om det finns anhöriga som kan hjälpa oss att beskriva vad som är tillfälligt avvikande hos patienten och vad som är ungefär som det brukar. Och vid utskrivning brukar både läkare och patient vara rätt så eniga och insiktsfulla kring diagnos och behandling.

En del av våra patienter anser själva att de behöver hjälp, att de är för sjuka för att klara av livet utanför avdelningen… medan läkarna och den övriga personalen inte håller med. De pushar på patienterna. Jo, kom igen, du kan visst! Våga möta världen och vardagen! Andra patienter anser att de klarar sig alldeles utmärkt utan psykiatrin, att de mår bättre än de någonsin gjort och de förstår inte varför de behöver vara inlagda. Men läkarna håller inte med om att dessa patienter klarar sig i verkligheten. De måste begränsas, lugnas, stabiliseras.

Jag försöker sätta mig in i hur det är att vara i mina sjukaste patienters skor, så gott det går. Tänka mig hur det känns när verkligheten börjar bli skrämmande, glida isär. Att jag börjar tvivla på mina egna sinnen. Att inte veta vem jag kan lita på. Det måste vara fruktansvärt skrämmande.

Att vara psykiskt sjuk är för de flesta svårare att acceptera än att ha artros, hypertoni eller psoriasis. Tyvärr finns det i samhället fortfarande fördomar mot psykiskt sjuka, och det är patienterna är väl medvetna om. När vi sjukskriver våra patienter vill många att deras arbetsgivare bara får se sidan 2 av intyget. Inga diagnoser, inga symptombeskrivningar. Ett sådant önskemål hörde jag aldrig på internmedicin- eller kirurgiplaceringarna.