Lite bättre på ABCDE
Jag vet inte när under utbildningen jag först hörde talas om handläggning enligt ABCDE. Kanske var det i samband med kursen i medicinsk diagnostik på termin fyra. I början var det svårt för mig att förstå vad som var så viktigt med det. ”Är det ett strokelarm kan man väl hålla sig till D”? tänkte jag när jag i början av termin fem var med på ett sådant larm och min handledare bad mig kolla ABC. Patienten var vaken, pratade obehindrat och hade stabila vitalparametrar. Och jag visste inte vad jag skulle göra. ”Det ser bra ut”, tror jag att jag fick ur mig.
När jag i december för snart ett år sedan gick en studentvald kurs för narkosen i Huddinge fick jag en helt annan förståelse för hela ATLS-konceptet. Det var första gången som jag träffade rejält sjuka patienter med mer än ett samtidigt stort problem. Vi fick se en film om hur det fort det kan gå riktigt dåligt när oförutsedda akuta händelser inträffar i vården och de inblandade går in i varsitt tunnelseende och inte kan samarbeta.
Den här terminen har vi fått prova på att simulera akutrumsfall på docka och bli filmade. Det var lite nervöst i början, men kameran var lätt att glömma när man väl hade patienten framför sig. Vi fick turas om att vara traumaledare eller stå vid patienten. Det första fallet tog ganska lång tid. Alla var lite osäkra på sina roller och kommunikationen var ganska fattig och ostrukturerad. För varje simulering gick det bättre och nervositeten avtog. Framför allt blev kommunikationen bättre och bättre i gruppen.
I dag fick vi träna på traumafall med riktiga människor som var sminkade med tänkta skador lite här och där. Vi fick turas om att vara traumaledare, anestesiläkare, ortoped, akutläkare och akutsjuksköterska. Fallen gick mycket snabbare och smidigare att lösa den här gången. Kanske hade det med saken att göra att tre av oss hade simulerat för bara någon vecka sedan.
Jag undrar hur mycket som är personberoende i ett teamsamarbete egentligen? Kan dålig personkemi mellan exempelvis akutläkare och traumlaledare försvåra handläggningen? Eller är alla så drillade i ATLS-konceptet att sådana saker blir irrelevanta? Jag hoppas på det senare.
Jag har försökt vara med på många larm när jag haft mina akutenplaceringar. Det är intressant att få stå vid sidan om och studera hur personalen omkring patienten agerar. Det kan ibland kännas som att allt tar jättelång tid, men i efterhand har jag insett att handläggningen hela tiden gått framåt. Bara det att alla i personalen hållt sig lugna och kommunicerat sansat och snällt med varandra.
På den första simuleringskursen pratade läraren om en stresskon. Överst i konen är man lugn och har tillgång till hela sin hjärnkapacitet och analysförmåga. Men ju mer stressad man blir desto längre ner i konen glider man, och desto sämre tänker man. Att vara otålig och stressad i akutrummet leder varken till bättre eller snabbare handläggning. Snarare tvärtom. Men att hålla sig lugn när det stormar som mest kan inte vara lätt ens för erfarna läkare. Då måste det kännas skönt att veta alla i rummet är överens om att alfabetet börjar på A. Även längst ner i stresskonen är det något alla minns.
