Krönika

Lärdomar, insikter och mild tentastress

Min hjärna är trött nu. Det är synd för infektionsmedicin är det roligaste jag läst hittills under läkarprogrammet. Jag hade önskat att jag var i toppform. Men det kanske tvärtom är tur att jag inte är det… Det hade varit svårt att med trött hjärna lära mig ett mindre kul ämne.

Något som jag förstått bättre under den här kursen är vad en av våra föreläsare kallar för pre-testing probability. Vi ställer våra frågor i anamnesen för att rikta våra misstankar, utesluta det mindre sannolika och snäva in vår provtagning/utredning. För varje fråga vi ställer kommer vi närmre eller längre från de olika differentialdiagnoser som vi har i huvudet. Vi bör till exempel inte testa alla som söker på vårdcentralen för HIV. Men framkommer någonting som ökar sannolikheten, resa till land med hög HIV-förekomst och sexuell kontakt där eller att patienten kommer från ett sådant land, är det viktigt att testa. Två av tre HIV-patienter upptäcks först när de nått aids-stadiet och är svårt sjuka. Kanske hade dessa patienter tidigare i förloppet sökt vård med anemi, leukopeni eller bältros, men ingen läkare har tänkt HIV och testat. Fånga misstanken tidigt och testa frikostigt, var budskapet. Inom infektionsmedicin verkar det vara ganska vanligt med både patient’s delay och doctor’s delay. Med den viktiga skillnaden jämfört med samma fenomen inom till exempel endokrinologi att vissa infektionspatienter riskerar att smitta allt fler andra ju längre vi dröjer med diagnos och behandling. Ett tydligt exempel förutom HIV är tuberkulos. Redan vid tre veckors hosta ska vi tänka tanken TB. Misstänker vi den  möjligheten ska vi göra en lungröntgen. Det är enligt vår lärare allt för vanligt att läkare på vårdcentraler tar ett CRP, tänker virros, och skickar hem patienten. Vid nästa besök med oförändrad bild en vecka senare tänker de bakteriell infektion och sätter in antibiotika. Och först vid tredje besöket utan förbättring gör de en lungröntgen.

Infektionsmedicin är spännande. Som ett detektiv- eller polisarbete. Vi letar efter en yttre fiende, men kan inte vara säkra på att den ens finns. Ibland är det inte en infektion utan lungemboli, PMR eller cancer. Jag kan definitivt tänka mig att jobba med detta i framtiden. Det kanske är tur att jag är så upptagen med att gilla ämnet för jag är inte speciellt stressad över tentorna nästa vecka. OSCE-provet oroar många. Jag tycker inte heller att det känns jättekul att bli bedömd i olika kliniska moment, men jag tänker att det får bära eller brista. Enligt en äldrekursare jag känner så är det mesta som examineras sådant som bör sitta i ryggmärgen på oss efter all klinisk placering som vi haft. Jag hoppas att hon har rätt.

När det gäller infektionstentan är många oroliga över antibiotika-inlärningen. Hur ska man lära sig vad alla antibiotika heter, vilka agens de täcker, när de är indicerade, i vilken dos och vilka resistensmönster som finns, kontraindikationer med mera. Kursledningen har gjort en bra karta åt oss med de vanliga patogenerna och vilka antibiotika som täcker dem. Den har hjälpt mig mycket. Men som jag förstått saken är det bara meningit och svår sepsis som vi måste kunna antibiotika och dosering för inför framtiden. Då räknas varje minut till insatt, korrekt, behandling. Övrig behandling hinner vi dubbelkolla innan vi sätter in.

Nu måste jag förebereda seminarier till i morgon.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera