• 21 augusti 2016
• 2
• AV: Christine Takami Lageborn

Nu är de första 8 veckorna av min läkarbana avklarade och jag tänkte sammanfatta vad jag hittills lärt mig om min nya yrkesroll.

1. Man förväntas fatta beslut och peka med hela handen.

• Som alldeles färsk underläkare var det en konstig känsla när den långt mer erfarna sjuksköterskan kom och frågade mig om olika åtgärder och beslut.
• Mot slutet av vik-tiden hade jag vant mig vid att tydligt svara ”ja”, ”nej” eller ”jag måste höra med överläkaren”. Att sluta vela. Att fatta beslut och stå för dem.

2. Det är inte ens jobb att vara snäll och tillmötesgående.

• Man vill ju helst bli omtyckt av alla sina patienter. Men jag insåg snabbt att det kunde vara en omöjlig uppgift. I alla fall inom psykiatrin och i synnerhet i vården av svårt sjuka patienter som saknar sjukdomsinsikt.
• I slutet av sommaren vågade jag argumentera mer mot mina patienter. Men det var inte lätt. Jag skulle inte heller acceptera att vara inlagd på tvång om jag ansåg att jag var fullkomligt frisk. Det var bara att stå ut med att inte kunna enas med vissa patienter kring denna viktiga detalj…

3. Man kan inte hjälpa alla.

•  Med nyhetens behag, en obändig optimism och en lite för stark tilltro till läkares förmåga att bota tog jag mig an en välkänt svår patient. Jag skulle minsann nå fram och hjälpa denna lidande människa till ett bättre liv. Rätt knäckt blev jag av att misslyckas. Men sen insåg jag att jag ju för patienten bara var ännu en av hundratals läkare som inte förstår. Och det orimliga i att tro att jag skulle kunna bryta denna cementerade misstro på några få vårddygn.

4. Man måste förankra sina beslut – för patientens och sin egen skull.

•  Innan jag började på avdelningen fick jag ett tips av en erfaren kollega. ”Lova ingenting till patienterna som du inte kan hålla därför att det inte är ditt mandat att bestämma det” sade hon. Hon syftade på situationer där underläkare lovat patienter utskrivning, medicin-justering eller permissioner och där sedan överläkaren behövt häva det löftet. Dåligt för patientens förtroende för vården och pinsamt för underläkaren.
• Jag vet inte om jag skulle ha råkat göra en sådan miss men jag kom ihåg hennes ord när jag höll patientsamtal själv. ”Jag måste diskutera med överläkaren. Jag återkommer om det” var ett mantra jag körde med ofta.

5. Man ska inte ta med jobbet hem.

• Alltså, det vet man ju att man inte ska. Men ändå är det så svårt. Jag tänkte och funderade på patienterna som inte blev helt bra. Det där konstiga labbvärdet och hur jag ska följa upp det. Hur det gått för patienten som jag skrev ut kvällen innan.
• Först nu en vecka efter jag gjorde min sista arbetsdag känner jag mig lugnare. Har släppt tankarna på patienterna, de är inte mina längre. Det här är något jag måste träna på mer till nästa gång jag jobbar. En del verkar ha det naturligt – att när de går från jobbet rinner allt som har med jobbet av dem. Jag måste träna mer på det.

Om en vecka börjar jag på termin 10. Jag måste ta på mig brickan med texten ”läkarkandidat” igen. Ställa mig bakom den riktiga läkaren och anteckna. Nej, jag längtar till examen nu. Att få vara läkare tills vidare.