Lära sig på rätt nivå
Vi satt fem studenter för ett tag sedan och gick igenom elektrontransportkedjan. Jag kände att jag hade rätt bra koll. Vätejonerna gick igenom där och så lite elektronflöde ditåt och så ATP i slutet. Sen kom en sådan där jobbig fråga. En sådan som vänder upp och ner på ens föreställningsvärld att ”det här med biokemi är ju inte så svårt trots allt”. Frågan löd: ”Men vad är en vätejon? Egentligen?”.
Det blev alldeles tyst för ett par sekunder. När man sitter och lär sig krångliga processer är det så himla lätt att glömma bort det allra mest grundläggande. Den där gymnasiekemin som ska sitta i allas vår ryggmärg men som inte riktigt gör det. Efter en liten stund hade vi alla fall rett ut saken. Javisst ja, vätejonen saknar ju elektroner!
Så kunde vi fortsätta och allt kändes med en gång lite klarare.
Det är kul när man känner att man verkligen förstår något. Men det tar sådan himla tid att hela tiden stanna upp och fråga sig ”vad är det här egentligen?”
En bekant till mig gav mig rådet att inte försöka förstå biokemin, det var bara att lära sig. För övrigt var det även en lärare som sa till mig att det här med kemi är som geografi och att jag får helt enkelt ta och lära mig den kemiska världskartan. Stad för stad, som jag tolkade det.
I dag satt vi på nytt ett gäng och gick igenom elektrontransportkedjan. (Ja, vid det här laget är väl mitt problem uppenbart. Jag kommer inte vidare. Jag fastnar och ger mig inte förrän jag förstår). Den här gången fastnade vi vid den fria radikalen som kan uppstå i kedjan. Och åter igen försökte vi reda ut var den uppstår och vad den gör egentligen.
Vi kom tyvärr inte fram till så mycket förutom att jag såg någonstans att den kunde ha med åldrande att göra.
Nu ska jag sätta mig själv och gå igenom elektrontransportkedjan för säkert femte gången. Och jag lovar att jag kommer att fastna någonstans och ställa mig den hopplöst tidskrävande frågan vad det där handlar om egentligen.