Lära sig hantera döendet
Jag är inne på min nästsista kurs på läkarprogrammet – en studentvald kurs i palliativ medicin och onkologi. Trots att vi alla som läkare framöver kommer att möta döende människor har vi inte lärt oss speciellt mycket om detta. Vi har haft en temadag om döden i existentiell bemärkelse, jag tror att det var termin 3, och en utbildningsdag om palliativ medicin termin 7. En liten skara på 12 studenter är vi som nu får lära oss mer.
Vi har till exempel fått träna med skådespelarpatienter på att ge svåra besked och hantera de reaktioner man då kan möta. Jag fick i uppdrag att meddela för en ganska inbunden och tystlåten man att han hade lungcancer. Första gången gick jag ganska rakt på sak och dialogen blev inte speciellt bra. Jag fick chansen att göra om och andra gången började jag med att fråga patienten lite öppet om hans livssituation, hur hans senaste vecka sett ut. Det fick honom att öppna upp sig lite och kommunikationen blev bättre. Då blev jag också tryggare i att ge det tunga beskedet, och jag blev bättre på att hantera hans krisreaktion där han hulkade och skakade i stolen framför mig. Efteråt berättade ”min patient” att det hade känts bättre den andra gången – då fick han mer förtroende för mig och beskedet blev lättare att ta även om det var fruktansvärt tungt. Just det var en viktig lärdom den dagen – att det aldrig kommer att bli ”bra” i bemärkelsen att patienten går nöjd från mötet. Det tunga beskedet, till exempel att cancern har spritt sig till hjärnan och inte kan botas, kommer att vara fruktansvärt för patienten att höra hur vi än presenterar det. Vi måste lära oss att hantera det. För det är ännu värre att inte låta patienten och hens anhöriga veta att det är kort tid kvar – att inte ge dem chansen att bearbeta och förbereda sig inför döden.
Vi är nu utplacerade på olika palliativa vårdenheter och får följa teamarbetet kring patienterna. Där jag är råder ett lugn och en stillhet som jag inte sett någon annanstans i sjukvården hittills. Och det är en annorlunda upplevelse att man inte utreder och följer sjukdomarnas progress genom prover, röntgen mm. Man lindrar bara symtomen allteftersom de förändras eller förvärras.
En föreläsare beskrev livet som en färd i flygplan – det går mer eller mindre stadigt framåt och du ser livets händelser passera förbi genom fönstret. Så plötsligt går planet sönder (du får det svåra beskedet om sin sjukdom) och du tvingas att hoppa. Du får en fallskärm innan du kastas ut från planet, du faller snabbt mot marken och du ser slutet (döden) närma sig. ”Det är så här våra palliativa patienter har det”, sade föreläsaren. Fallskärmen är vad vi läkare erbjuder för behandling. Patienten vet inte om eller hur effektivt den kommer att bromsa fallet. Kommer hen i det läget, medan hen faller, att kunna vända blicken mot horisonten och njuta av solnedgången? Kanske det. Om vi ger en god palliativ vård.
I dag fick vi träffa en anhörig till en tidigare ASIH-patient som berättade om sina upplevelser av vården och av att stå bredvid och se en älskad familjemedlem sakta bli allt sämre och slutligen avlida. Hon sade att det som anhörig var viktigt att känna att man blev sedd av personalen – att någon tog sig tiden att se dem och till exempel fråga ”hur har du det?”
Det här är en kurs som berör. Mer än en gång har jag haft nära till tårar. Det är en kurs som väcker tankar och känslor, där vi tvingas reflektera över livets slut. Jag kommer definitivt att känna mig tryggare i mötet med svårt sjuka och döende patienter framöver. Det här borde inte vara en valbar kurs på termin 11 – det borde vara en kurs för alla redan på termin 6 eller 7.
Hej Christine!
Så fint av dig att dela med dig på bloggen, jättekul att läsa och jag blev berörd av din text. Om du kan känna dig tryggare i framtiden med svårt sjuka människor har vi ju uppnått en bra nivå med kursen.
Ta hand om dig //Franziska