Långa äro väntanstider
I Fridolins visor och andra dikter skrev Erik Axel Karlfeldt dikten ”Intet är som väntanstider”, med vårkänslor fyllda av förväntan inför allt ljuvt och farligt som sommaren kommer att bära med sig.
Väntan på att få sjukvård är också förenad med både förväntningar och farhågor, men säkerligen sällan förenad med lustkänslor som i Karlfeldts dikt.
Därav följer att långa väntetider är ett tecken på sämre fungerande hälso- och sjukvård och tyvärr har Sverige för en majoritet av de vanligaste åtgärderna längre väntetider än flertalet jämförbara länder i Norden och även jämfört med många andra europeiska länder.
Dessutom föreligger ojämlikhet även inom landet för individer med samma bakgrund och åkomma men även inom landstinget/regionen för olika åkommor och olika patientgrupper.
Vårdgarantin fördes in i Hälso- och sjukvårdslagen 2010 och 2015 gick flyttlasset till Patientlagen. Man införde en kömiljard för att korta vårdköerna. Visserligen medför den här typen av statliga stimulansmedel undanträng- ningseffekter för exempelvis kroniskt sjuka, men de facto kortades köerna snabbt och rejält. Nu skrotas kömiljar- den och Dagens Nyheter skrev i juli under rubriken ”Miljardbidraget drogs in – nu växer köerna igen” effekten av att den prestationsbaserade ”kömiljar- den” ersatts av en ”samordnings- och tillgänglighetsmiljard”.
Nu ringlar köerna allt längre och antalet landsting som numera når målen har snabbt halverats.
Man kan förledas tro att statistik med jämförelser mellan landstingen finns på SKL:s hemsida och det som nu ändå ses är stora oförklarliga skillnader i vårt avlånga land.
Sjukhusläkaren noterade att under sommaren så låg de verkligt förväntade väntetiderna i genomsnittliga absoluta tal ute på SKL:s hemsida och inte enbart som nu igen en missledande kvot. När vi frågar SKL varför inte dessa mer beskrivande siffror presenteras säger SKL att det var ett misstag att de låg ute. Inte helt osökt går tankarna till de bevingade orden: ”Lögn, förbannad lögn och statistik”.
Apropå statistik så har sedan 2004 ett svenskt undersökningsföretag sammanställt ett Euro Health Consumer Index med en rad olika indikatorer såsom väntetid, resultat, läkemedelstill- gång, information med mera.
I den senaste rapporten skriven 2015 klättrar Sverige upp till en tiondeplats i Europa. Alla de övriga nordiska länderna i synnerhet Norge är alla bättre ändå. Sverige uppvisar excellenta resultat men brister rejält i just vänteti- der och tillgänglighet.
Vårdanalys synade den ojämlika vården i sömmarna 2014 och konstate- rade att alla skillnader i vården inte är ojämlika, men att de är det, om de inte kan förklaras av medicinska bedöm- ningar eller behovsmässiga skillnader.
Man måste således skilja på skillnader och ojämlik vård. Man identifierade exempelvis att medianväntetiden från remiss till beslut om behandling av lungcancer uppvisade mycket stor skillnad mellan olika landsting.
Utöver regionala skillnader fanns skillnader mellan könen, olika socio- ekonomiska grupper med mera. I sin rapport föreslog man bland annat att geografiska skillnader i resurser och per- sonalförsörjning kartläggs och att det behövs en nationell modell för att följa upp ojämlikheter. Även SBU har funnit att potentiellt livräddande behandling används olika på olika håll i landet.
Nu undrar alla flundror varthän det kommer barka när kömiljarden är ett minne blott.
Varför lyckas andra europeiska länder bättre än Sverige? Detta trots att Sverige har en väl utvecklad IT-infrastruktur som möjliggör ökat patientinflytande. Kan man tänkas behöva lösa upp landstingsgränserna och bygga upp en välfungerande primärvård?!
År efter år av besparingar, obalans i budget, vårdplats- och personalbrist sätter spår och försvårar bra flöden i vården. Köer kostar.
Varför mörkar SKL de bra jämförel- ser som patienter och myndigheten för vårdanalys efterfrågar?
Läs och begrunda detta nummer av Sjukhusläkaren med vår analys av väntanstider.
