Ur Sjukhusläkaren 2021-03
TEMA: Sjukvårdens Framtid / Anders Anell om nationell styrning / Ordet är fritt – Louise Bringselius / TEMA: Sjukvården i Danmark / Sverige vs Danmark / Aktuell person: Björn Eriksson
PrenumereraLäkare som hobby?
Jag visste redan när jag var liten att jag ville bli läkare eller journalist. Aldrig har tanken slagit mig att jag kan vara både och samtidigt. Nu är det väl delvis på grund av att det nog är svårt att vara neutral som journalist och bevaka vården om man samtidigt är anställd av ett landsting. Men jag skulle kanske kunna jobba deltid som läkare och deltid som sportjournalist. Från operation till match i Globen. Nej, det känns konstigt. Att forska inom sin läkartjänst eller vara fackligt aktiv känns okej. Men att göra något helt annat? Funkar det?
Jag hörde om en person som tänkte jobba som stafettläkare i Sverige eller i Norge några månader om året och sedan spendera resten av tiden åt sin passion i livet som inte har det minsta med sjukvård att göra. Som patient skulle jag nog inte vilja ha en sådan person som läkare. Jag tänker att erfarenhet och ständig nyfikenhet på att lära sig mer utgör två viktiga kriterier på en bra läkare. En person som större delen av året är helt bortkopplad från sjukvården kan väl inte hänga med i utvecklingen? Jag tycker också att det är märkligt att man kan tjäna en hel årslån på bara några månader som vikarierande läkare. Särskilt med tanke på att de fast anställda på samma vårdcentral (om det finns några) tjänar betydligt mindre. Det gynnar varken skattebetalarna eller patienterna, bara plånboken på stafettläkarna. Vem tycker att det är ett bra system?
Jag har inget emot att människor spelar poker eller jobbar stenhårt under korta perioder för att vila eller ha kul under andra delar av året. Men läkaryrket och snabba cash i kombination ger mig lite kalla kårar. Särskilt om det är med den inställningen man väljer att bli läkare.
Grattis Christine!
Du är fortfarande naiv och oförstörd av systemet. Tyvärr är arbetet som läkare idag rätt belastande. Det finns kanske en anledning till att många läkare, speciellt inom primärvården, arbetar deltid – officiellt kanske för att hinna med sina barn, gör annat, etc – fast det egentligen handlar om att ingen normal person orkar med arbetet på heltid i längden. Många hittar andra utvägar som att engagera sig i forskning, fackligt arbete, olika förtroendeuppdrag och liknande när det i slutändan bara handlar om att hitta ett sätt att överleva. Det är kanske inte förvånande att (kvinnliga) läkare ligger högt i självmordsstatistiken.
Jag är själv ST-läkare på en stor akutmottagning och den senaste veckan har jag ofrivilligt arbetat över 2-2.5h per dag, utan att ens kunnat ta paus för lunch, fika eller toabesök. Dagar som dessa ter sig mitt fasta arbete 40 timmar i veckan varken som glamouröst eller välbetalt. Att då istället själv få bestämma när man vill arbeta och dessutom få bättre betalt förefaller inte som ett så dåligt alternativ till landstingets arbetsvillkor.
Det finns många fast anställda läkare som saknar allt engagemang för sina patienter. Anställningsformen har inte det minsta med det att göra, det vore att diskvalificera alla deltidsarbetande och föräldralediga etc. Nej det kallar jag en förlegad inställning. Och jag värjer mig med bestämdhet åt uppfattningen att läkare ska jobba häcken av sig för dålig lån för att de har ett ”kall”. För oss som kår är det en självutplånande inställning!
I tillägg skall sägas att tillfälliga arbeten på olika orter ställer långt mycket högre krav på multikompetens och flexibilitet än många fasta jobb. Man måste också betänka att en sådan vecka ofta innebär dygnet runt-jour i 7 dygn, och sett i det perspektivet är inte lönen orimlig på något sätt.
Intressant att höra. Jag tvivlar inte på att stafettläkare kan vara skickliga läkare och engagemang är superviktigt. Som systemet ser ut i dag med läkarbrist förstår jag att många som har möjlighet väljer att jobba som du. Men jag tycker att det är synd om det ses som mer attraktivt att vara stafettläkare än att jobba som fast. Jag tror många vårdkrävande patienter uppskattar att ha en fast läkare på sin vårdcentral.
Jag gör precis detta. stafettar ca 5 månader per år på de ställen där jag får många jourer. uppdelat på 2 perioder per år. Upplever inte mig sämre än de fasta läkarna, och om möjligt mer engagerad, då jag faktiskt kan längta tillbaka till jobbet när jag är ledig. Jag har jobbat så sen jag blev klar med min ST för 3 år sedan.