• 07 november 2017
• 0
• AV: Bengt von Zur-Mühlen

Sveriges kommuner och landsting vill med ett Alexanderhugg bli kvitt sitt beroende av inhyrd personal senast den 1 januari 2019. Kan ju te sig cyniskt av mig, men att SKL skulle träffa knuten med sitt svärd ter sig snarast utopiskt än verklighetsförankrat.

Inget ont sagt om SKL:s lista med 60 åtgärdspunkter och de fem underrubrikerna: arbetsmiljö – attraktiv arbets­plats, dimensionering – bemannings­problem, rekrytering, ersättningsfrågor och nya arbetssätt.

Innehållet i listan skulle nästan ha kunnat skrivas av Läkarförbundet och av de 60 punkterna är det endast en som jag själv inte skulle haft med och det är ”Överutbilda” 10 procent; ger marginal och möjlighet att bistå andra landsting.

Uppenbart visar listans omfattning att dagens regioner och landsting har enorma brister i sin verksamhet och de tycks alltmer, snarare än mindre, ha blivit beroende av tillfälliga lösningar.

Det saknas en del punkter som dessutom är väsentliga och de har nog inte glömts bort utan med flit utelämnats vilket än mer känns som en nagel i ögat. Det som saknas är dels de käppar i hjulet som i stort sett dagligen skaver på arbetsglädjen för nästan alla kliniska sjukhusläkare, dels det som brister i fortbildningen och dels sådant som berör den fysiska arbetsmiljön. Nedan listar jag det som berör sjukhusläkare, då primärvården förtjänar ett kapitel för sig.

Det som saknas är dels de käppar i hjulet som i stort sett dagligen skaver på arbetsglädjen för nästan alla kliniska sjukhusläkare …

För det första har bristen på vård­platser sedan mer än ett årtionde varit ett av de största arbetsmiljöproblemen som skapat osäkra beslut, riskerat patient­säkerheten och alstrat mängder av onödiga kollegiala konflikter. De senaste åren har problemet accelererat som en följd av sjuksköterskeflykten och en okontrollerbar minskning tycks ännu inte ha nått botten. Ett återinförande av sjukvårdsbiträden, eller åtminstone en ökning av antalet undersköterskor, skulle till viss del kunna dämpa denna utveckling, men tycks inte finnas med på SKL:s karta. I stället får vi höra talas om att Nya Karolinska Sjukhuset lär ha upphandlat bäddning av sjukhussängar för 70 kronor per bädd. Om man vill leva upp till: ”om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta”, behövs det fler händer i och inte bredvid sjukvården.

För det andra är det för kirurgiskt verksamma sjukhusläkare bristen på operation­sutrymme ännu en käpp i hjulet som gör att vardagen inte går att bemästra. Kampen om operationssalen och de problem som följer av strukna operationer är såsom bristen på vårdplatser­­ något man borde lyft fram tydligare i åtgärdslistan. Här behövs en mer långtgående översyn av varför skivan, på i synnerhet stora operations­enheter, tycks hacka år efter år. Med en bara lite vidare syn av vad som är dagtid och ett skifte av bemanning för all personal (inte bara läkare) torde bulken av problemen kunna lösas.

Kampen om operationssalen och de problem som följer av strukna operationer är såsom bristen på vårdplatser­­ något man borde lyft fram tydligare i åtgärdslistan.

En tredje punkt man råkade glömma bort är det uppenbara behovet av läkares fortbildning genom hela yrkeslivet. Lösningen är att fortbildningen skall ingå som en systematisk del av verksamhetens kvalitetsutveckling och att man i budgeten tydligt avsätter medel för fortbildningen.

För det fjärde så tycks man helt glömt bort den fysiska arbetsmiljön. I takt med att antalet läkare ökat, verksamheten förändrats och kostnaden för lokalhyra skenat har den ostörda egna arbetsplatsen för läkare naggats rejält i kanten. Läkare arbetar aktivitetsbaserat stor del av dagen och delar utrymmen med än den ene än den andre vilket bara gör att behovet av en ostörd egen arbetsplats är stort. Behovet är störst för mer seniora sjukhusläkare som ofta har ett större andel arbetsuppgifter såsom verksamhetsplanering, kvalitetsarbete, forskning, andras utbildning eller egen fortbildning. Flexibla arbetsplatser tillgodoser inte de behov som finns. Dessutom är det för mig en olöslig gåta hur man tänkt kring hur känsliga uppgifter hanteras i miljöer där man inte vet vilka som vistas i ens omgivning.

Hyrläkare och annan inhyrd personal är ett tveeggat svärd. Personal med hög kompetens kan lösa kniviga situationer i nuet vilket förbättrar både tillgänglighet och skär ned köer i de stunder då den egna personalen inte räcker till. Den andra eggen slår tillbaka på verksamhetens utveckling på lång sikt om den inhyrda personalen utgör för stor andel eller inte är en förutsägbar återkommande stafett. Kontinuitet är en av förutsättningarna för trygg och mer patientsäker vård. Lagom mängd inhyrd personal är bäst helt enkelt.

En av de 60 punkterna berör läkar­assistenter och den desperation som detta tycks ge uttryck för får min något fantasifulla hjärna att måla upp en bild i svartvitt från svunna strider. Men nu med ett landstingsråd som klappar den unga läkar­assistenten på kinden innan denne går ett okänt öde till mötes på någon akutmottagning.