Kunskap att leda mot utveckling är det viktiga
Nyligen skrev jag en debattartikel i Dagens Samhälle med titeln ”Alla läkare är ledare – så varför blir de inte chefer?”. Att allt färre chefer i vården är läkare och att vi behöver vända den trenden för sjukvårdens skull. Vi behöver mycket större medicinskt fokus på framtid och utveckling och medicinsk etik naturligt i det nära ledarskapet.
Det är intressant att artikeln blivit så mycket delad och skapat många inspel och hejarop och viss kritik.
Först vill jag bara säga att det finns många bra chefer i vården som inte är läkare. Det finns också läkare som inte är de bästa cheferna. Så den delen av diskussionen kan vi lämna. Min ståndpunkt är att de läkare som har bra förutsättningar och gott förtroende bör bli chefer i mycket större utsträckning än idag.
Sen vill jag säga att sjukvården INTE är mer speciell att leda än andra kun- skapsbranscher med stark professionalism. Men en chef i en sådan bransch ska ha branschkunskap. Just sjukvården har istället gått åt ett annat håll, kanske i spåren av avakademisering, kanske på grund av management- inställningen ”chefsskap är en egen profession”, eller kanske på grund av New Public Managment då sjukvården började beskrivas som ren styckeproduktion istället för vård av människor.
Resultatet är nu att man tycker det är helt OK att en civilingenjör är chef på Kvinnokliniken, men man skrattar fortfarande åt tanken att en gynekolog skulle bli chef på Volvo.
Att vilja ha en chef från de egna leden är inget unikt för vården. Det uttrycks inom det offentliga också inom polis, skola och kultur lika väl som inom många privata företag.
Man ska veta vad medarbetarna gör och förstå varför de gör det. Medarbetarna ska veta att chefen förstår och kan ta beslut både för verksamheten och påverka nivåerna ovanför vid nya beslut. Man ska kunna stötta medarbetarna professionellt vid etiska frågeställningar, resursbrist och vid förändringar.
Trots larmsiffror på makronivå ser man vid medarbetarenkäter inget linjärt samband mellan hög arbetsbelastning och vantrivsel på enskilda arbetsplatser, där man skulle kunna tänka sig att sammanhållning chef-medarbetare som den faktor som ändå skapar trygghet och meningsfullhet att kämpa på. Det omvända finns också beskrivet.
Med allt ökat tryck på vården måste vi nu också kunna ställa krav på chefer i det offentliga, att det inte räcker att bara förvalta utan det gäller också att både följa och leda utveckling. Då är branschkunskapen en förutsättning.
I tider med ökande sjukskrivningar och stor etisk stress i vården orsakat av vårdplatsbrist, köer, omorganisationer och personalbrist blir det professionella goda chefsskapet också viktigare.
Trots larmsiffror på makronivå ser man vid medarbetarenkäter inget linjärt samband mellan hög arbetsbelastning och vantrivsel på enskilda arbetsplatser, där man skulle kunna tänka sig att sammanhållning chef-medarbetare som den faktor som ändå skapar trygghet och meningsfullhet att kämpa på. Det omvända finns också beskrivet.
Två Sjuk- husläkarföreningar i landet gjorde enkäter om varför det plötsligt blivit strömavhopp av läkare på några kliniker och visade att den avgörande negativa faktorn var den lokala chefen.
I artikeln i Dagens Samhälle beskriver jag dels att vi får rapporter om att läkare aktivt väljs bort av chefsnivån ovanför vid tillsättande av chefstjänster till förmån för andra yrkesgrupper och dels att det är många tjänster som inte har en enda sökande läkare vilket är lika stort bekymmer.
Kommentarer till min artikel är många och det gäller dels om det kluvna med medicinska ledningsansvaret utan befogenheter då chefen inte är läkare,
byggts upp där personalansvarig egentligen är den som bestämmer eller att politiker kan stoppa beslut.
En avhandling på Handels i Göteborg från 2009 om hur läkare upplevde sitt chefsskap visade att man tog chefskapet för att man ville leda och utveckla, men att man var oförberedd och hade dålig stöttning för all administration och att sitta i möten och därför blev frustrerad. Det har säkert inte blivit mindre under dessa tio år. Men det skulle kunna gå att råda bot på om viljan om viljan finns.
En chef måste ha mandat att utveckla och ta beslut, möjlighet att ha kvar en klinisk del, kompensation för jourlönebortfall och adminisitrativt stöd i chefsrollen då skulle fler läkare välja att bli chefer.
Att leda och utveckla vården med kunskap är ju det viktiga, allt annat kan man som chef få hjälp med.
