• 07 april 2020
• 0
• AV: Karin Båtelson

Det är mycket som är annorlunda och det händer snabbt. Regeringen tar starkare grepp med nationella styrmedel vilket är positivt men vissa saker är ändå otydliga. Läkarnas, professionens och experternas roll är allt starkare och det är fantastiskt med alla frivilliga som rycker in och alla initiativ från företag och privatpersoner.

Samtidigt är det extremt tufft läge för personalen i de värst drabbade regionerna. På många håll har man infört allt fler jourlinjer, längre och tätare arbetspass med hård belastning trots att man kallat in mer personal.

Det nyligen påskrivna krislägesavtalet är aktiverat i Stockholm för viss IVA-vård. Men arbetsgivaren har ansvar för att all personal ska orka inte bara den närmsta veckorna utan för lång tid framöver. Begär av arbetsgivaren att listor på all arbetad tid ska skickas månadsvis. Ta kontakt med skyddsombuden, de är insatta i regelverket. Lokalföreningen bör begära att regionen aktiverar krislägesavtalet om övertidsuttag och annat börjar bli okontrollerbart.

Det pågår hårda diskussioner om skyddsutrustning. Utan personalen stannar sjukvården och diskussionerna om osäkerhet att bli smittad på arbetet, åsikten om att riktlinjer ändras i takt med minskad tillgång och att ansvaret är otydligt är förödande för förtroendet.

De läkare som har kända riskfaktorer ska skyddas med extra skyddsutrustning eller anpassade arbetsuppgifter.

Kunskapen om graden av aerosolsmitta, säkerhetsavstånd och vilket skydd de olika skydden ger diskuteras och är inte helt klarlagda. Det gäller likaväl att inte bli smittad som att inte sprida smitta. De läkare som har kända riskfaktorer ska skyddas med extra skyddsutrustning eller anpassade arbetsuppgifter. Men alla riskfaktorer är inte kända. Därför anser vi att försiktighetsprincipen ska gälla för alla arbetstagare. Och de läkare som arbetar i första ledet, som ofta kan vara yngre kollegor, måste alltid kunna känna stöd från mer erfarna och inte lämnas ensamma i besvärliga kliniska situationer. Man bör också testa vårdpersonal för smitta i mycket större omfattning och upprepat.

Nu är det huggsexa i världen med bud och överbud om sjukvårdsmaterial samtidigt som Socialstyrelsens krishanteringsadress är nermailad med olika initiativ och förslag som inte hinner värderas eller att man tackar nej då kvalitetcertifiering saknas på produkterna.

Socialstyrelsen behöver skala upp sin kapacitet och Arbetsmiljöverket har kommit med förslag till regeringen om ett snabbspår med en ny instans för kontroll och godkännande av utrustning. Det är bra.

Om medarbetare blir smittad har arbetsgivaren skyldighet att snabbt dokumentera vad som skett. Covid-19 har nu fått den näst högsta smitt- skyddsklassningen, 3. Skyddsombudet bör vara delaktig. Är man smittad ska man själv anmäla till AFA och det räcker med misstänkt smitta och även om man bara har milda symtom. Vid allvarligare sjukdom eller dödsfall är det i nuläget oklart om AFA kommer att hantera Covid-19 som arbetsskada eller ej, vilket borde vara självklart.

Vid en eventuell arbetsskada ställs den ansvarige på enheten för arbetsmiljöfrågorna till svars. Högre chefer anger ofta att ansvaret är delegerat nedåt och det ska i så fall visas skriftligt. Arbetsmiljöbrott är snårigt men arbetsgivaren måste bevisa att det vidtagits rätt åtgärder och att gällande föreskrifter följts.

Det kan komma att läggas ganska stor bevisbörda på den enskilde medarbetaren om att smittan verkligen skett på arbetet.

Våra jurister och ombudsmän på Läkarförbundet har via samtal med riksenheten för arbetsmiljömål förstått att det kan komma att läggas ganska stor bevisbörda på den enskilde medarbetaren om att smittan verkligen skett på arbetet. Våra jurister lämnar därför följande konkreta råd: dokumentera dagligen att du och anhöriga är friska, som temp och frånvaro av symtom, och att du isolerar dig utanför arbetet, exempelvis inte åker kollektivt. Men, sista ordet är inte sagt! I de fall läkare och annan vårdpersonal som arbetat med coronasjuka och sedan själva drabbas av svår coronainfektion eller avlider så bör regelverket vara generöst och här måste regeringen gå in och förändra.

Regeringen har också begärt utökade befogenheter för att snabbare kunna stifta lagar utan riksdagens godkännande. Regeringen ska till exempel kunna hindra folksamlingar, stänga verksamheter och omfördela sjukvårdsmateriel och läkemedel mellan kommuner och regioner och från privata vårdgivare. Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är myndigheter som har ställt sig positiva medan SKR är starkt kritisk till omfördelningsförslaget då de anser att myndigheter saknar den kompetensen, men ställer sig i övrigt med tveksamhet positiv.

Förskjutningen av makten skall dock ses i ljuset av att det är tillfälligt, att riksdagen kan ställa regeringen till svars för besluten i efterhand och att vi i kris måste se landet som en helhet och inte som 21 olika bitar.

Det gäller också de så kallade ”nya prioriteringsriktlinjerna” som egentligen inte är så nytt för IVA, där man sedan länge prioriterar hårt på grund av för få vårdplatser. IVA-vård inleds aldrig utan noga ställningstaganden om förutsättningar och prognos.

För corona är det också svåra ställningstaganden då det ofta innebär mycket lång vårdtid och en patient kan vara ganska opåverkad tills urakut behov uppstår. En risk med de så kallade ”nya riktlinjerna” är om man mycket tidigare i vårdkedjan sållar bort patienter till enbart palliativ och stödjande vård. Detta får inte ske innan taket för antalet patienter på IVA med adekvat övervakning har nåtts, och det kan bara infalla då behovet är överskridet i hela landet och inte bara inom en region.

Varför sker inte samma snabba utveckling utefter medicinska behov lika effektivt i vanliga tider?

Plötsligt kan snart alla sjukhus kommunicera digitalt med patienter. Det är medicinskt indicerat nu i coronatider och kan göras på ett bra sätt, men förstås bäst när man känner patienten. Att allt detta plötsligt går, att tillstånd ges, inköp görs och anpassningar möjliggörs är ett mycket tveeggat betyg åt regionernas IT-utveckling. Varför sker inte samma snabba utveckling utefter medicinska behov lika effektivt i vanliga tider?

Kanske kommer det bestående positiva saker ur detta hemska. Kan vi hoppas på att ”förpappringens tid” – för att citera Bornemark – är rejält försvagad när det tydligt framgått vilken utväxling det blir när professionen driver förändring och anpassning efter patienternas behov, utan för mycket att mäta och dokumentera.

Vi måste trots allt fortsatt ta ansvar för att den vanliga vården fungerar hjälpligt nu och maximalt efter pandemin. Efter pandemin kommer vi stå inför en gigantisk puckel av sjukvårdsbehov för alla som väntade redan innan och alla som nu trängs undan. Även Covid-patienterna kommer sannolikt fortsatt vara i stort vårdbehov under lång tid. Vi startade inte från något bra utgångsläge.

Forskning och utveckling måste hållas igång. Det pågår otrolig utveckling av ny forskning som rör coronas livscykel och makalös vaccinutveckling, men det krävs också förverkligandet av life science-strategin, garanterad tillgång till läkemedel, förbättrad IT, arbetsmiljö och kompetensförsörjning.

En annan vinkel är att ytterligare förstärka chefsled i vården och myndigheter med experter. Det bör ges möjlighet att anställa fler läkare i projektform, tidsbegränsat eller som deltider med aktiv klinisk tjänst.

Vi kommer också att arbeta betydligt mer digitalt än innan till stor fördel. Men jag läste just en kollegas sorgsna inlägg om känsla av otillräcklighet i att lämna ett cancerbesked via datorn. Vi har ofta lärt oss att vara raka och inte linda in eller fara med halvsanningar. Men det gäller inte för alla patienter och man måste kunna känna av patientens reaktion som avgör när man helt enkelt ska vara tyst, trösta eller hantera sinnesrörelse från anhörig som kanske inte ens syns i bild. Det är inte bra över Skype.

Vi ska hålla fast vid både de synliga bevisen för professionens otroliga förändringskraft vid medicinskt motiverade förändringar och insikten om läkarens omtanke om varje enskild patient, när vi planerar för post-coronavård.