Kreativitet och läkaryrket
Jag var med på en kreativ dag som anordnades av KI. Det var en ovan känsla att sitta där och tänka i färg och form. Jag var lite svajig till mods efter vår temadag om döden och obduktionerna vi varit med vid. Allt jag kunde se framför mig var rött. Jag tycker inte om rött. I vanliga fall trivs jag med blått. Jag kände ett starkt behov av att få ur mig allt det röda. Jag hällde upp en stor klick med klarröd färg på min lilla målartallrik, en lite mindre klick med vinrött, lite brunt, lite vitt och lite svart. Jag målade utan att tänka så mycket. Struntade i om det var estetiskt, vackert eller konstnärligt. Det var en skön känsla. Ju mer rött jag målade på tavlan desto mer blå och lugn blev jag inombords.
En av kursledarna var läkare. Hon pratade om hur viktigt det är att man inte fastnar i huvudet och förlorar kontakten med kroppen och känslan. Det var en risk med många i läkaryrket, sade hon. Vi skolas tydligen till att inte känna så himla mycket. De som kan koppla bort sina känslor effektivt premieras. Jag har tidigare hört att många läkare har svårt att acceptera att de själva kan bli svårt sjuka. De kan inte ta på sig patientrollen utan att känna obehag.
Termin ett hade vi en obligatorisk föreläsning om att självmord är vanligare bland läkare än inom andra yrkesgrupper. Kvinnliga läkare är mer benägna att begå självmord än manliga. Jag tror att jag frågade om vi skulle få någon uppföljning på denna föreläsning senare under utbildningen. Jag har för mig att svaret var nej.
Jag hoppas att vår generation läkare hittar något sätt att förbättra självmordsstatistiken. Jag vet inte om kreativitet hjälper alla, men att hitta kanaler för att ta hand om sina känslor tror jag är nyttigt för alla. Kanske speciellt för läkare som jobbar med så tunga saker som sjukdom, skada och död.
Jag frågade läkaren på kursdagen om hon visste varför sjuksköterskor inte har lika hög självmordsstatistik som läkarna. Hon trodde att det kunde vara för de är bättre på att ta hand om och stötta varandra. Det lät så sorgligt. Jag vill inte skolas till att släppa kontakten med mina känslor och jag hoppas att jag den dagen det behövs kan stötta en kollega som mår dåligt, eller själv få stöd om det är jag som behöver det.
Det kan ju vara så att det är en viss typ av människor som blir läkare och därför högre självmordsbenägenhet hos denna grupp. Människor med psykopatiska drag sökte gärna yrke där de fick bestämma, t.ex läkare, präst, politiker m.m., fick jag höra på en föreläsning. Om man tittar på hur det var förr i tiden så kan nog detta stämma men idag ser säkert verkligheten annorlunda ut.
Idag innebär läkaryrket mer press och läkaren är inte allenarådande längre. En massa tid går åt till dokumentation och intygsskrivande för att nu inte tala om allt datastrul.
Men precis som du skriver så har en del läkare mycket svårt att hantera att de blir sjuka och väljer kanske att ta livet av sig för att inte riskera att hamna i en kollegas klor.
Jag tycker att läkaren har fortfarande svårt att dela känslor och har svårt att stöta medkollega. Att man har psykotpatiska drag som söker sig till läkaryrke är jag tvecksam . Vi har roll att kritiskgranska och vi ofta blir kritiskgranskade medkollegialt ,som kan spela roll att vi inte kan känslomässigt hantera när vi blir sjuka.