Konsten att prata med en patient
Mina första terminer på läkarprogrammet kände jag mig ganska bekväm med våra kliniska övningar där vi skulle träna på anamnes genom att ställa så öppna frågor som möjligt och låta en patient berätta om sina besvär. Det var ungefär så som jag hade jobbat i flera år som journalist. Frågor som ”hur menar du?”, ”berätta mer”, ”hur tänkte du sedan” och nickande och hummande sitter i ryggmärgen redan.
Nu på termin fyra ska vi lära oss att göra en komplett anamnes och status och om ett par veckor ska vi examineras inför en läkare och med en ”riktig” patient som har något medicinskt besvär som vi förväntas upptäcka. Många bävar för detta ögonblick. Nu kastas vi ut från Karolinska institutets akademiska miljö, där den som har mest teoretisk kunskap är kung, till en i högsta grad medmänsklig, ganska hantverksmässig, teoretisk och social prövning som liknar det arbetsliv som väntar oss.
Jag och en klasskompis bestämde oss för att använda den lediga dagen i dag till att träna på status och anamnes på SÖS KTC (Kliniskt träningscentrum). Vi fick ett eget träningsundersökningsrum och spelade upp läkar-patient-scenarier. Som vanligt kände jag att det gick rätt smidigt med den första anamnesdelen. Det var värre med status. Flera gånger kom vi på varandra med att säga i varierande grad opassande saker inför ”patienten”. Jag trodde att år av studier och praktiskt arbetsliv inom media hade lärt mig konsten att anpassa mitt språk till målgruppen. Ändå sa jag saker som ”nu ska jag bara perkutera lite också” eller ”jag ska göra en neurostatus på dig”. På examinationen kommer en av bedömningspunkterna vara om vi talar och frågar begripligt och undviker medicinska termer. Jag kommer att behöva träna mer på det här. När jag samtidigt ska lyssna på hjärtljud, analysera det jag hör och integera med en patient har jag inte så mycket nytta av mina tidigare arbetslivserfarenheter. Det här är avancerad multi-tasking. Jag gillar utmaningen.
