Konsekvenserna av våra beslut bärs av våra barn
"På den stora klimatkonferensen syns skillnaden mellan det globala norr och det globala söder tydligt. Det är skillnaden mellan de som har och de som inte har. De som har råd att konsumera och de som försöker överleva", skriver Lars Rocksén om sitt besök på COP27.
Artikeln ingår i temat Sjukvården och klimatetUte stekte den heta ökensolen över ett dammigt landskap av sand, men inne i COP27s stora plenisal Ramses i Sharm El Sheik var det mörkt. Rad på rad med svarta stolar framför svarta bord på en röd matta och högt ovanför ett svart tak utan lampor. Det var varmt och även om luftkonditioneringen gick på högvarv gjorde det stora antalet människor att luften kändes tjock. Överallt människor och teknik, kameror, lampor, mikrofoner, telefoner och datorer.
Det som lyste upp den mörka salen var två gigantiska skärmar på den främre väggen. Mellan dem, en scen från vilken klimatkonferensens president Sameh Shoukry just givit ordet till delegationen från Ghana. Delegaterna i den stora klimatkonferensen satt packade i den stora salen och väntade på att få höra en torr debatt om den sammanfattande texten.
”My name is Nakeyaat Dramani Sam.” Den ljusa barnstämman var oväntad. Tystnaden la sig över salen och allas ögon vändes mot skärmarna där en 11 årig flicka visades.
I Sverige ser vi redan effekter av klimatuppvärmningen. Torra somrar med stora skogsbränder, insekter som försvinner och möjligheterna för renhållning minskar i takt med att temperaturen stiger. Men det är ingenting mot det som de mest drabbade länderna ser.
På den stora klimatkonferensen syns skillnaden mellan det globala norr och det globala söder tydligt. Det är skillnaden mellan de som har och de som inte har. De som har råd att konsumera och de som försöker överleva.
Ökningen av insektsburna sjukdomar i Västafrika, översvämningar i Sydostasien, önationerna som står inför ett existentiellt hot att helt enkelt utplånas. Brist på mat och drickbart vatten gör att människor drivs på flykt i tusentals.
Det handlar inte om utseendet på vindkraftverk eller en diskussion om hur flygskam gör att vi minskar turism. Det handlar om att överleva, och alla är medvetna om det.
Konferensen visar också hur många kloka människor det finns. Företag som arbetar med rening och förädling av avloppsslam för att kunna använda till gödsel. Forskare som med datamodeller kan följa risodling och se konsekvenser på spridningen av Denguefeber. Samarbeten mellan stora organisationer som sträcker sig över hela subsahariska Afrika. Överallt möter man briljanta och insiktsfulla otroligt engagerade människor som gör det de kan för att hitta lösningar.
Det är skillnaden mellan de som har och de som inte har. De som har råd att konsumera och de som försöker överleva. Lars Rocksén
Parallellt med utställningar pågår förhandlingar som sköts av företrädare för världens regeringar. Det finns tydliga motsättningar mellan de som vill mer och de som inte vill lika mycket.
Utanför förhandlingarna samlas organisationer knutna till alla delar av civilsamhället, många av dem ungdomsorganisationer. I diskussioner med regeringsföreträdare försöker de att lyfta in formuleringar i avtalstexten. Mänskliga rättigheter, hälsa, jämlikhet och krav på tydligt språk kring utsläppsbegränsningar uppmuntras. Debatten i förhandlingarna är hövlig och följer en struktur som kan vara svår för den oinsatte att förstå. Texten som steg för steg skapas i avtalen innehåller långa och ibland svårtolkade formuleringar. Det finns en befogad oro att man genom alltför otydliga formuleringar använder avtalen för att expandera teknologi som inte är hållbar på sikt.
“Have a heart and do the math.” Nakeyaat Dramani Sam talade lugnt och samlat sittande vid bordet där Ghanas delegation var placerade. Kamerorna skiftade i ett lugnt tempo mellan olika vyer. I plenisalen kunde man höra en knappnål falla när den unga flickan talade för den samlade kompetensen på den globala klimatkonferensen. Hennes budskap var tydligt: det är viktigt för alla som har möjlighet att hjälpa till efter bästa förmåga.
Det är inte de som nu sitter i beslutsforum som kommer att få bära konsekvenserna av besluten, det är våra barn. Hon avslutade med en uppmaning.
”Be our heroes instead. Act here now. When is ”now”, if not today.”
Rummet fylldes av ny kraft från de stående applåderna som aldrig verkade ta slut.