Kommer läkare sluta ses som privilegierade?
Jag har med intresse följt debatten som följt efter en DN-ledarskribents artikel om att läkare som överväger att lämna yrket ”vill vi inte ha”. Den var en kommentar på SYLF:s rapport om att var tredje yngre läkare funderar på att byta bana.
Jag blev upprörd, men inte särskilt förvånad, över ledarskibentens åsikt. Journalister värnar om ”den lilla människan” och vill granska/syna makthavarna och de som anses privilegierade i samhället. Läkare har i den klassiska medieretoriken setts som en privilegierad, högavlönad grupp med mycket makt. Framför allt med makt över den ”lilla människan” i form av patienten. Jag undrar vad ledarskribenten såg framför sig då hon föreställde sig de underläkare som överväger att sluta. Såg hon ”brats” som glidit genom utbildningen bara för att sedan rygga tillbaka inför smärta, lidande och ansvar när de börjat jobba?
När jag tänker tillbaka på min tid som hälso- och sjukvårdsreporter kan jag inte minnas att vi någonsin intervjuade underläkare, inte ens ST-läkare. De kontaktade aldrig tidningen, så vitt jag vet, och vi sökte aldrig upp dem. I princip alla sjukhusläkare som figurerade i artiklarna var överläkare och ofta var de även klinikchefer, docenter eller professorer. De uttalade sig för det mesta stelt och formellt. Och läkares arbetssituation var inget som vi frågade om eller som någon berättade om.
Jag får intrycket av att DN-redaktionen såväl som hela Mediesverige blev överraskade över responsen på ledartikeln. Och av den bild av sanningen som målades upp – den verklighet som många unga läkare jobbar i. Av att sanningen kanske snarare är att de underläkare som överväger att sluta är sådana som ”vi vill ha kvar”. Som värderar patientsäkerheten och den egna hälsan högt.
Jag undrar hur långt den här debatten kommer att drivas. Jag läste nyss ett reportage i en stor dagstidning där man följt en kirurg på en nattjour på akuten. Och jag ser varje vecka hur läkare, hittills framför allt kvinnor, tar mer och mer plats i den offentliga debatten och skildrar en ohållbar arbetsmiljö. Senast i dag läste jag en ledarartikel i Aftonbladet som kritiserade den långa väntetiden på AT.
Kommer mediers och samhällets syn på underläkare, och i förlängningen alla läkare, nu att förändras? Kommer vi att börja ses som en utsatt snarare än en privilegierad grupp? Eller ska bilden åtminstone bli mer nyanserad? Kommer skador och fel i vården att börja ses som fleras ansvar än bara den enskilda läkarens?
Jag tror, och hoppas, att det är på väg att bli så. För om vi vill förändra sjukvården och vår arbetssituation till det bättre behöver vi få journalisterna och den breda allmänheten med oss. Och då måste de ansvariga politikerna och tjänstemännen till slut börja agera.
