Kognitiv dissonans
När vi gjort något som inte känns riktigt bra, vi har kanske sårat någon samtidigt som vi själva skaffade oss en fördel, då känner de flesta av oss ett slags obehag. Vi gjorde en vinst och vill inte ha det ogjort, men samvetet har ändå börjat tära på oss, till långt in på nätterna. Tillståndet känns outhärdligt, vi vill ju få sova! Vi börjar då förhandla med oss själva om ett bättre avtal. Det kostar på. Vi inte bara tänjer på gränser, utan är till sist beredda att omforma hela världsbilden, som när man försöker knöla till en ful mössa så att den passar. Så till sist, framemot fyratiden har vi äntligen kommit överens med oss själva om ett avtal som entydigt fastslår att vårt agerande i själva verket var en god och fin handling, även för offret. Sedan somnar vi gott.
Oavsett vilken teoretisk uppfattning man bekänner sig till som psykiater, så har även en psykiater alltid väldig nytta av den kognitiva dissonansens kreativa tankebanor som, när man väl lärt sig metoden, alltid starta automatiskt då man gjort något dumt. Självbedrägeriet, precis som vilket bedrägeri som helst, har en extremt angelägen funktion för den sociala människan.
Behavioristerna är undantagna när det gäller kognitiv dissonans, eftersom de ser människan som en automat. De anser – om jag bara får ta som ett exempel, att om en socialist köper sig en dyr Jaguar och betalar den med pengarna som hon fått över efter en kreativ bokföring, så är det först då – och just på grund av detta beteende – som hon blir medveten om att hon bytt åsikt och nu är nästan nyliberal. Hon har alltså inte ens varit i närheten av någon kognitiv dissonans. Jag undrar om inte denna sorts automat till hjärna, aningslöshetens drivkraft, är mycket vanligare än man skulle tro och ännu en marodör som hela tiden trampar sin omgivning på tårna.
Den som en gång drabbats av en episod av extra svår kognitiv dissonans, har ofta utvecklat en permanentat, helt personlig världsbild och förstår sällan varför den inte kan delas av alla. Hans granne kanske ser världen mindre förvrängd, eller har kanske hittat på en egen men i jämförelse, helt annorlunda värld. Dessa kommer aldrig att ens kunna enas om hur mycket sprit en vanlig lever tål, eller varför ett utsvultet barn i tv, plötsligt ler mot kameran.
Dessa personliga världsbilder och uppkomna konflikter är trots allt inget som bara angår oss själva, utan kan i värsta fall utgöra ett potentiellt hot, inte bara mot en frisk lever, utan också mot grannsämjan.
Skulle jag också ha nämnt något om ett utsvultet barn? Det tror jag knappast – sådana existerar nämligen inte.
