Krönikor
Kasta inte ut barnet med badvattnet
Det pågår många utredningar för att förbättra för vården. Effektivitetsutredningen och Utredningen om högspecialiserad vård är några exempel. Utredningarna går alla ut på olika varianter av önskan om färre stuprör i organisationen, i regelverken och ersättningssystemen, bättre IT och gemensam informationsstruktur och att se över vad vi gör i vården.
Att bestämma definitionen för högspecialiserad vård är en grannlaga uppgift och det är lätt att det bara handlar om antal operationer per kirurg och sjukhus när det istället handlar om så mycket mer ur patientens perspektiv, som sällsynta diagnoser som ska behandlas enligt de senaste rönen och där sjukhusen måste få underlag för att utveckla och förbättra för patienterna.
När det gäller beslut om att centrera kirurgi är det lätt att kasta ut barnet med badvattnet och centrera för mycket. För att ha en fungerande kirurgisk verksamhet dygnet runt på ett akutsjukhus krävs att det sker tillräckligt mycket operationer dagtid och elektivt för att upprätthålla tillräcklig kompetens, för att hela teamet sedan ska klara mångfalden i det akuta.
Det krävs ofta också en varierad kirurgverksamhet som attraherar narkosläkare och andra professioner att vilja arbeta där. Även om vi just nu har en vision om en oundviklig minskning av antalet akutsjukhus totalt sett, så måste beslut tas först efter noga värdering av befolkningens behov, med beaktande av en jämlik tillgång till vård över landet och med noggrann planering av hur man kan garantera rätt kompetens på rätt plats.
Nu när fokus riktas mot den högspecialiserade vården är det lätt att glömma bort att det ändå bara är ett mindre antal patienter som behöver den.
Vi bör trots allt ha större fokus och krav och uppföljning på det som drabbar flest.
Svenskt perioperativt register, Spor, har nu kommit med sin första årsrapport om bland annat akuta operationer. Den visar att fyra av tio akuta operationer inte följer de medicinska riktlinjerna för olika diagnosers tidsgräns med operation inom två, sex respektive tolv timmar.
Ta till exempel höftfrakturer, som drabbar en stor grupp av ofta sköra patienter. Där vet man att det är en exponentiellt ökad risk för komplikationer (till och med dödsfall), svårare mobilisering med ökad väntetid till operation. Registret har nu visat att bara var tredje person får sin operation inom de stipulerade 12 timmarna.
De långa väntetiderna kan delvis bero på andra medicinska orsaker, men på det hela visar det att medicinska prioriteringar alltså inte styr vården vilket innebär ökad risk för skador och sämre resultat. Sporregistret borde fungera som en murbräcka i diskussionen om rätt resurser och effektivitet i sjukhusvården.
Sjukvårdens största kostnader skapas, eller sparas in, i mötet mellan patient och vården. Det finns inget mindre effektivt än en vård med icke ändamålsenlig fragmentisering, eller där medicinska prioriteringar regelmässigt sätts ur spel, eller där medarbetare ska agera som utbytbara kuggar utan eget ansvar.
Det finns inget dyrare än att ha personal som inte arbetar med ansvar och lojalitet. Det finns inget osäkrare än att inte ha en fast stab av personal som känner varandra och har den tysta kunskapen om rutiner och säkerhet.
Korta beslutsvägar, personalens delaktighet i utformning av vård och organisation där medicinska prioriteringar ska vara överordnat och där allas ansvar även för helheten är tydligt, det är det som skapar värde för patienten.
Här kommer en amatörs funderingar. Minman är 88 år, jag är 83. För några veckor sedan opererades han för blåsstenar och förstorad prostata . Vi visste att han skulle ligga kvar över en natt, det blev fyra. Operationen gick bra och han är mycket nöjd med bemötandet. Vi borde vara helt nöjd
Det vi upplevde som en stor påfrestning var att den gjordes på Södertälje Sjukhus, och vi bor i Stockholm. Även om vi fick sjukresor var resorna jobbiga. Min man använder inte mobil p g a syn- och hörselsvårigheter. så vår kontakt under de här dagarna var dålig. Jag klarar inte heller att åka kollektivt men har inte färdtjänst. Jag hälsade på honom en gång, det kostade 1600. När min man åkte hem var det utan sällskap.
Nog måste väl möjligheten att vara tillsammans så mycket som möjligt påverka tillfrisknandet? Jag tyckte min man tappade geist på ett annat sätt än jag är van vid. Då har han sista 20 åren legat på S:t Göran ett par gånger om året i sepsis, så vi är vana. Och jag själv mådde definitivt inte bra av att inte kunna ha kontakt eller veta vad som hände honom.
För mig verkar det som om man nu tar hänsyn enbart det strikt medicinska, inte det själsliga. Och det måste väl vara väl så viktigt, särskilt om man är mycket sjuk eller i kris. Finns det forskning även på detta?
Efter den här erfarenheten har det gått upp för mig att så här är det för många som bor utanför storstäderna. Förfärligt!