Journallagen försvårar inlärning
Jag har hittills på medicinkursen träffat runt trettio patienter. Några av dem mötte jag på akuten och var med under den första bedömningen av dem. Ofta misstänktes svåra medicinska tillstånd, men jag kunde aldrig vara kvar länge nog för att få veta hur det hade gått. Under introduktionen till den här kursen beklagade sig en av lärarna över att den nya journallagen gör det svårare för oss att lära av de patienter vi möter. Tidigare årskullar kunde gå in i en sina patienters journaler efter en eller två veckor och se vad hen hade fått för diagnos och behandling. Jag kan inte tänka mig att den informationen användes till något annat än nyttig inlärning för framtiden. Men den möjligheten finns tydligen inte för oss.
Häromveckan dikterade jag en anteckning som jag skulle få bedömd av en handledare. Problemet var att utskriften inte hade hunnit komma innan mitt pass var slut. ”Kom in och läs den i morgon så kan du se vad jag har ändrat och lära dig av det”, sade handledaren. Jag var inte schemlagd på klinik följande dag. Jag frågade en äldrekursare om jag ändå kunde gå in på patientens journal och kolla vad som hade rättats. ”Det skulle inte jag våga”, svarade hon. Jag vet inte om jag hade haft rätt att göra det. Men osäkerheten gjorde att jag föredrog att inte gå in på journalen.
Jag har fått möta ett antal patienter som genomgått lumbalpunktion. Men inte i något av fallen har jag fått veta utfallet av undersökningen. Jag tycker att det här sätter ett stort hinder i vägen för min inlärning. Jag har svårt att se att någon patient skulle ta illa upp om en framtida läkare, som är med och behandlar dem i något skede, lite senare läser hur de har behandlats före utskrivning. Vi omfattas ju av tystnadsplikt och vår enda nyfikenhet handlar om att lära oss att bli bättre på diagnostik och handläggning av patienter.
Inför kommande kliniska placering tänker jag ta med mig lappar där patienter får skriva under på att jag har rätt att under kommande två veckor, inte längre fram än så, gå in i deras journal och läsa vad som händer i vården av dem. Det ska bli intressant att se om någon nekar mig detta.
Jag tycker att det är kontraproduktivt och i förlängningen dåligt för patientsäkerheten att vår generation blivande läkare kommer att sakna ingående kunskap om konkreta patientfall som vi själva träffat på. Jag vill inte stilla acceptera att jag blir en mindre kunnig underläkare än tidigare generationer. Om jag så ska behöva ta underskrifter av varje patient jag möter så vill jag försäkra mig om att jag inte missar någon viktig lärdom.
Men hellre skulle jag vilja att lagstiftaren tar sig en funderare på vad syftet är med att skydda integritet till priset av sämre kunskap hos framtida läkare.
