Jag vill vara en strolling boss
Fackligt sett innebär det att jag inte längre sitter med i styrelsen för Sjukhusläkarna och att jag kommer att avgå från alla mina uppdrag nu under våren.
Hur är det då att vara chef? Svårt att säga, det verkar vara väldigt många möten. Möten för att stämma av ekonomi, möten för att stämma av organisation och möten för att räkna ut varför det som ska göras inte kan göras. Redan nu känns kanske en del möten som om de bara fortsätter, slentrian att kalla alla till allt, och oro för att om man inte går så är det just på det mötet som det man vill försöka åstadkomma som chef tas upp.
En annan sak som verkar vara i kraftig uppgång är antalet mail. Redan innan har jag känt mig lätt dränkt i mail som medarbetare, dels kommer de ibland direkt till mig, dessutom finns det en eller flera som självpåtaget vidarebefordrar allt så man får det i triplikat. Tja jag måste säga att det kanske till och med är mer sådant som chef. Och ”svara alla”-funktionen borde i min mening avskaffas, om man var tvungen att varje gång manuellt fylla i alla mailadresser så kanske man skulle reflektera om det man skrivit som svar verkligen måste gå ut till alla?
Nu började jag medvetet om de sidor som kanske inte helt gör mig glad. Men finns det något som jag tycker är bra då? Ja, faktiskt! Det är mer i den vågskålen än den andra. Dels har jag efterträtt en kollega som har haft full koll på hur det är att börja som ny chef.
Hon har röjt undan en massa administration i förebyggande syfte och jag är henne evigt tacksam för det. Sedan har jag fått mer tid avsatt så att jag kan prioritera in att vandra i korridorerna – jag tror detta ibland är underskattat, kanske framförallt när det beskrivs för högre chefer. Men att vara med på morgonmöten, försöka passera runt på så många ställen som möjligt under dagen känns som det servar två syften – dels så får jag lite motion och känsla för vad dagens stämning är, och dessutom så ser kollegor och alla andra medarbetare att jag faktiskt är där och därför kan man få tag på mig med. Det är bra.
Jag känner kanske att det fortfarande finns en omogenhet i en så stor organisation om hur man introducerar nya chefer, viss introduktion har varit bra, men nästa äkta chefsintroduktionskurs går tidigast i höst, det är ju en bit dit!
En del system och frågeställningar som dykt upp har jag känt att detta borde finnas en enkel lathund för hur man gör. Det kändes som ett oöverstigligt problem häromdagen när jag skulle räkna ut vart och HUR jag ska fylla i en rekvisition för terminalglasögon till en medarbetare, det tog ett tag. Först hittade jag en gammal blankett, så där ödslade jag en timme på att gnugga min panna över att det inte var logiskt. Sedan fick jag hjälp att hitta rätt blankett och då tog det 30 minuters gnuggande för den var snäppet mindre ologisk.
Jag tror att man som chef måste både kompromissa och inse att det man vill och det man kan inte möts i alla delar, men samtidigt försöka hålla sin inre kompass rätt inriktad. Patientsäkerhet, arbetsmiljö, professionell utveckling och god vård måste komma främst!
Hittills får man kanske säga att jag varit förskonad från de riktigt svåra besluten som säkerligen kommer, och jag hoppas då att jag ska kunna förklara mina beslut på ett sådant sätt så att jag fortsatt känner att mina kollegor har samma förtroende för mig som de ger uttryck för idag. Kollade just i mitt latinskåp på nätet, tänkte underteckna detta med ”den vandrande chefen” på latin men det heter visst ”Errantem princeps” och det låter mer som något som är fel, så jag tar engelska denna gång och hälsar till er alla från ”The strolling boss”.
