Jag såg ut som en läkare
Det kändes pirrigt, nervöst och aningen jobbigt. DVD-inspelning stod på schemat och det innebar att vi skulle bli filmade när vi samtalade med en ”patient”. Inhyrda skådespelare hade läst in sig på olika fall och vi hade tio minuter på oss att ta reda på vad de led av. Status ingick inte, bara anamnesen.
Jag klev in i rummet där kameran var riggad och patienten satt och väntade. Jag kände att jag blev nervös på en gång. Jag presenterade mig och frågade varför hon hade sökt vård. Hon berättade att hon var orolig för sitt ena ben som hade svullnat upp efter en resa. Jag försökte lyssna, tänka på att jag skulle ställa öppna frågor, vara bemötande, inte missa någon av de centrala punkterna i anamnesdelen. Jag tänkte tidigt att hon kanske hade drabbats av djup ventrombos. Men jag fortsatte fråga: tidigare och nuvarande sjukdomar, hereditet, social situation, farhågor, övriga frågor. Sen blev det blankt. Herregud, jag har inga fler frågor. Jag tror jag vet vad det är, vill undersöka benet. Skicka henne på provtagning. Jag undrade hur många minuter som hade gått. Jag sammanfattade vad jag uppfattat av hennes symptom och problem. Gjorde bort mig när jag sade fel på destinationen i hennes resa, men skrattade bort det och patienten skrattade också. Puh. Sen avslutade jag samtalet, tog i hand och gick ut. Attans, rökning och alkohol! Glömde fråga om det. Min puls var säkert uppe i 110/min. Det tog mig flera timmar att komma ner i varv igen. Klasskompisen A kände likadant.
Dagen efter gick vi igenom filmerna tillsammans med en erfaren läkare. Vi satt i grupper om tre, fyra studenter och tittade tillsammans. Klasskompisen A var först ut. Hon som var så säker på att det hade gått ganska dåligt, ja till och med ”apkasst”. Men på filmen såg hon inte ett dugg nervös ut. Samtalet med patienten flöt smidigt och hon fick fram all nödvändig information. Samma sak med nästa kurskompis. Sen var det min tur. Vilken märklig känsla det var att se sig själv. Nervositeten släppte. På filmen satt jag och pratade som en läkare och såg ut som en läkare. Jag verkade inte ett dugg nervös eller osäker.
Intrycket efter hela övningen är att både jag och klasskompisen nu känner oss säkrare i våra blivande läkarroller än vad vi var innan. Om det var syftet med övningen så har de verkligen lyckats. Nu är vi sugna på att komma ut i verkligheten på avdelningarna!
