Jag älskar mitt sjukhus
Från det sjukhus jag arbetar på ser man skogen och med en vacker utsikt över staden ser man havsfjärden. Vi har varit ett av de mindre sjukhusen, men trots det varit fullt utrustat för att ta hand om en stor del av de problem som patienterna söker för. För något decennium eller två sedan opererades även stor kirurgi på operationsavdelningen, men det har nu helt riktigt flyttat till större sjukhus med större volymer. Den verksamhet som bedrivs på sjukhuset handlar i stor utsträckning om de vanliga problem som uppstår under livets gång – med möjlighet att utföra livräddande stabiliserande åtgärder.
De sjukaste patienterna är välkända och har ofta en dedicerad läkare som tar hand om deras problem och samordnar kontakter med andra kliniker. Inom sjukhuset finns fortfarande en mycket stark samhörighet och om problem uppstår hjälps vi åt för att hitta den bästa lösningen för patienten, långt över klinikgränserna. Matsalen är fortfarande ett nav där en stor del av läkarpersonalen äter tillsammans. Där löser man problem över lunchbrickan och snabba kontakter upprättas för svåra fall som behöver konsultationer av annan expertis. Det är en fantastisk arbetsplats med fantastiska människor. Vi tar hand om mammor och nyförlösta barn, även när det inte går som planerat. Vi tar hand om ungdomar och ger dem trygghet i närhet av deras föräldrar. Vi tar hand om äldre och gamla som behöver familjens stöd och om det är möjligt samlas familjen för att ta farväl vid livets slut.
Det är en underbar känsla att få arbeta i den typen av organisation som ser till människan – och då inte som en diagnos utan som en individ i ett socialt sammanhang som betyder så mycket för alla som berörs.
Under flera år har strävan gått över landet mot uppdelning av sjukhus och kliniker i allt mindre diagnosgrupper. Istället för att tas om hand nära sin familj skickas nu barn och äldre långa resor bort från sitt sammanhang, över stora avstånd på mörka vägar i skakiga ambulanser. Det handlar om ”koncentration” för att öka ”patientsäkerhet” och för att nå ”synergieffekter” och ”stordriftsfördelar”.
Det är en underbar känsla att få arbeta i den typen av organisation som ser till människan …
I strävan att nå ekonomisk vinning strömlinjeformas behandlingslinjerna och det handlar inte om vård utan produktion. Den lilla människan med sin börda som livet givit dem blir reducerad till en diagnos som ska hanteras så effektivt som möjligt. I strävan att öka produktionen tvingas personalen separera familjer från varandra och skicka iväg patienten till ett osäkert öde i deras kanske svåraste stund i livet.
Det här går personalen sönder av. Vi är många som valt att arbeta med vård för att hjälpa och för att använda vår förmåga att stödja, ta hand om och vårda den utsatta människan. Men att fatta dessa beslut blir en allt mer orimlig börda. Överbeläggningarna hopar sig på allt fler sjukhus och läkare tvingas lämna besked att livräddande ingrepp tyvärr måste ställas in, enbart för att det saknas en säng att ligga i efter ingreppet. Samtidigt berättar chefer och ledning som sitter vid skrivbord allt längre från patientrummen att vården fungerar bra och att sommaren inte inneburit umbäranden med det slitna uttrycket ”patientsäkerheten var aldrig hotad”. Ibland prisas personalen för att de gör det lilla extra för att uppnå det mål man strävar mot; nämligen produktion och ekonomisk balans. En uppskattning som upplevs allt annat än ärlig efter en lång journatt.
Under denna process försvinner människan. Den rädda patienten med smärta eller ångest som behöver sin familj nära i sitt livs kanske svåraste stund. Går det att hoppas på att pendeln snart nått sitt yttersta läge? Finns det en önskan att återfå en närhet för att se människan i sitt sammanhang?
Från mitt sjukhus vill jag se skogen och havet. Från mitt sjukhus vill jag se hela samhället och människan. På mitt sjukhus vill jag att alla ska mötas av värme och vårdas i sitt sammanhang från den dagen då man välkomnas till världen till dess att familjen samlas för att ta farväl.
Kommer vi någonsin få den möjligheten igen?
