Krönika

Intressant om hur läkemedel blir till

I går hade vi en introduktion till ämnet Klinisk farmakologi. Jag såg framför mig en repetition av farmakodynamik och farmakokinetik och om olika preparats verkningsmekanismer. Men det här var något helt annat. (Varför var jag förvånad? Läkarprogrammet i teori och klinik har jag ju redan konstaterat är två skilda världar där jag oftast föredrar kliniken.) Föreläsaren berättade för oss om hur läkemedel kommer till och vilka intressen (ekonomiska!) det är som styr. Hon startade en diskussion om huruvida det skrivs ut för mycket eller för lite läkemedel. För mycket ibland och för lite ibland blev slutsatsen. För mycket penicillin, för lite antidepressiva läkemedel till exempel. Hon berättade också om forskning som visat att livsstilsförändringar i vissa fall har långt bättre effekt än läkemedel. Men läkemedelsbolagen har såklart ett intresse av att finansiera forskning som visar största möjliga effekt av deras läkemedel. Forskning som visar obefintliga eller negativa resultat har de tydligen rätt att förtiga för alla utom Läkemedelsverket. Det var en nyhet för mig, och säkert för många andra i klassen.

Slutsatsen av föreläsningen var att vi skulle sträva efter att ge rätt läkemedel till rätt patient i rätt dos och till ett rimligt pris. Jag tyckte att det var befriande med en föreläsning som belyste hur mycket gråskalor som finns i vår framtida yrkesverksamhet. I teorin är det så enkelt. Patient A kommer in med symtomen B som bekräftade av blodprov/röntgen bevisar sjukdom C som medicineras enligt D.  I praktiken kommer det säkert inte att vara så lätt. Vi kommer kanske tvingas att neka en patient den allra bästa medicinen för att den är för dyr, vi kanske övertalas att skriva ut läkemedel som egentligen inte hade behövts, vi kanske råkar bidra till ett läkemedelsmissbruk.

Efter lunch hade vi en introduktion till momentet Åldrande. Det var också intressant. Jag har nog aldrig reflekterat över vad åldrande innebär och hur det kan skilja sig mellan individer. Det var nästan otäckt att höra om hur personer i takt med att de blir äldre och äldre allt mer tappar sitt sociala sammanhang, känner sig oviktiga/obehövda, hamnar på äldreboende, känner sig ännu mer oviktiga, och slutligen dör.

Många av mina klasskompisar är runt 20 år. För dem känns kanske ålderdomen som någonting långt, långt bort som knappt berör dem alls. För mig känns den närmre. För varje år jag blir äldre ökar risken för alla möjliga sjukdomar. Mina celler tappar i kvalitet och motståndskraft. De äldre patienterna är inte så skilda från oss. De är vi om 30-50 år.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra / Flera krönikor

Prenumerera