Ingen vanlig arbetsplats
Den här veckan är jag ute på praktik på en av sjukhusets avdelningar. Det har varit en intressant vecka hittills med många möten, utmaningar och nya insikter. Till exempel har jag lärt mig något om konsten att bemöta anhöriga.
Inom akutmedicin förstår jag att det ibland kan vara svårt att hinna med alla frågor, förväntningar och farhågor från dem som finns runt den sjuka. Jag hade haft förståelse för om läkarna bad att få återkomma när de hade mer tid. Men hittills har jag bara sett exempel på motsatsen. Läkarna på avdelningen tar på egna initiativ kontakt med anhöriga, ringer upp när de närstående har hört av sig och går och pratar med dem när de besöker avdelningen. Det är inte alltid lätt att svara på frågorna. Och det är långt ifrån alltid som den sjuka och den anhöriga har samma uppfattning om saker.
Det är intressant att se hur olika människor reagerar på sin sjukdom. Vissa är väldigt oroliga och blir hemskt rastlösa av att ligga inne i väntan på utredningar. Andra är lugna och harmoniska och verkar trivas med livet på avdelningen. I en av salarna bildades för en kort tid ett litet gäng med patienter som hade liknande diagnos. Det var fint att se.
Det är kul att se när det går framåt för patienterna. När de är friskare vid utskrivning än vid ankomst. Det är betydligt värre när de inte blir bättre. När alla är behandlingsmöjligheter är uttömda. När läkaren måste ringa det där svåra samtalet och bekräfta det allra värsta. Då kommer jag ihåg att det här är en väldigt speciell arbetsplats. Det är en plats där man kan konstatera att allt hopp är ute. Där en läkare kan bedöma att inga fler behandlingar kommer hjälpa en person. Det är en arbetsplats där människor kan gå bort. Jag får fortfarande en klump i halsen av det.
Imorgon är min sista dag på den här avdelningen. Nästa vecka ska jag var på vårdcentral. Det blir intressant. Återkommer då!