Krönika

Ingen tjänar på långa vårdtider

Ingen tjänar på långa vårdtider för en patient med känd eller misstänkt cancerdiagnos. Det blir inte billigare för att man senarelägger en åtgärd som ändå ska göras. Oftast blir det dyrare. En utredning eller röntgen måste göras om, en cancer har spritt sig mer. Då pratar vi alltså strikt ekonomi och inte alls medmänsklighet eller värdighet.

Att cancervården dessutom ser olika ut i olika landsting och erbjuds med väldigt stora variationer i väntetid är oacceptabelt­. Att långa väntetider för åtgärder som ändå ska göras fördyrar och försämrar kvaliteten gäller inte bara för cancer utan för alla typer av vård. Skillnader i kvalitet och väntetider måste därför redovisas öppet och på ett tydligt sätt.

En väl uppdaterad nationell väntetidslista kopplat till kvalitet kan pressa vården framåt. All utveckling mår bra av öppenhet både för patienter för att göra aktiva val och för vården för att se vad man måste utveckla och förbättra.

Att den information om väntetider som finns idag bara ska användas för landstingspolitiker och tjänstemän är feltänk. Det kan istället bli ett utmärkt verktyg för att driva vården framåt om uppgifterna är lätt tillgängliga, uppdaterade och så fullständiga som möjligt och även kopplade till kvalitetsmått.

I Sverige har vi internationellt bra siffror sett till medicinska resultat. Kompetensen och utrustningen finns alltså. Vi har urdåliga siffror sett till tillgänglighet och väntetider. Det som saknas är rätt incitament, samordning, ledarskap och att medarbetare är delaktiga i helheten.

När det gäller cancervården har vi i Sjukhusläkarna diskuterat ett system liknande det danska med fasta tider för cancerutredningar och behandlingar över hela landet. Sedan införandet har det revolutionerat vården för dessa patienter i Danmark.

Men det finns ett motstånd bland många läkare här hemma mot att införa fasta tvingande tidsgränser för vissa diagnoser. Man pekar på de nackdelar med undanträngningseffekter och överutnyttjande av utredningar som kömiljarden orsakade. Man är rädd att andra patientgrupper med andra men lika allvarliga diagnoser ska få stå tillbaka för de diagnoser som är tvingande.

Man ser också på de faktiska för­hållandena på den egna arbetsplatsen, dvs att man redan går på knäna och kämpar för att göra sitt bästa, och att fasta tidsgränser inte skulle trolla fram mer resurser eller kompetens utan bara förvärra pressen. Man vill också avvakta resultatet av de regionala cancercentra innan vi tar nästa steg.

Regionala cancercentra och standardiserade vårdförlopp ska med hjälp av statliga stimulansbidrag ge de önskade förbättringarna för vissa cancerdiagnoser även om inte tidsgränserna är tvingande på samma sätt som i Danmark. Arbetet är lovande och man kan se vissa förbättringar för de diagnoser som ingår. Problemet är att de ännu är få och att man måste arbeta med flaskhalsarna.

Försök med coacher för cancerpatienter görs också. Dessa kan förstås vara ett bra stöd för patienten men det är naturligtvis bara sjukvården själv som kan ta ansvar för utredning och behandling och att saker och ting hänger samman utifrån patientens behov.

Att en coach på ett ställe kortar vårdtiden från fullständigt orimlig till bara orimlig visar just på att det i vården flaskhalsar måste bort och helheten måste planeras.

Att ett annat försöksställe istället fick längre väntetider är ju sannolikt inte coachernas fel utan visar just samma sak dvs att vården inte fungerade då man fick läkarbrist. Då har ju förstås inte en coach någon chans.

Det bästa är att vården får göra det rätt från början utifrån patientens förutsättningar. Fasta tidsgränser och standardiserade vårdförlopp kanske visst trollar fram resurser.

Stimulansmedel kan behövas i uppstart av en förändringsprocess och det är bra att staten delar ut detta utan krav på detaljerad återkoppling.

Flaskhalsarna som måste åtgärdas för just cancer är exempelvis patologi och röntgenkapacitet, men också mer sammansatta resurser som brist på vård­platser, sjuksköterskor, onkologer och operationstider.

Vi behöver alltså fler vårdgivare som förstår hur man bygger upp stabila arbetsplatser där medarbetare trivs och känner att de trots begränsade resurser får verka utifrån professionella ställningstaganden och patientens bästa.

Vi behöver styrsystem som premierar målen och kvaliteten och inte enstaka delar. Med kvalitetsmått avses inte bara operationsutfall utan även till exempel om fortbildning av personal har skett. Kanske även mått som grad av fast­anställda och anställningstid kan vara faktorer.

Man måste på något sätt redovisa de arbetsplatser som inte har en bra förklaring varför deras enheter avfolkas, varför forskningen raseras eller varför väntetiderna är orimligt långa.

Vi måste också få stopp på de läkare och andra medarbetare som inte är uppdaterade. Vi måste också premiera när det går bra, uppmärksamma de arbetsplatser som lyckas.

Standardiserade vårdförlopp som ska följas i varje enskilt fall ger fokus på organisation, styrning och medarbetarskap och är ett bra sätt att komma framåt i första skedet.

En nationell väntetidslista kopplat till kvalitet är ytterligare ett.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-06

Avancerad vård i hemmet-hur bra fungerar den?/Jul-läsning:Nobel- special/ Aktuella profilen: Bosse Lindquist fick en mer positiv bild av läkare efter Macchiarini-affären/Porträttet: Sjukvårdsdirektör vill riva murar mellan sjukhusvård och primärvård/Ny krönikör: Camilla Starck/

Prenumerera