• 19 februari 2016
• 1
• AV: Karin Båtelson

”Det är tack vare fri media, offentlighetsprincipen och fackföreningsskydd som det har kommit fram så mycket i den här skandalen”, säger en av de insatta från Karolinska till mig. ”Utan det hade hela historien kunnat tystas ner och inte kommit fram”.

Det är ett oroväckande påstående. Det står stora värden på spel när det gäller forskning – både mänskligt, karriärmässigt och ekonomiskt och det måste ske transparent och med god etik.

För ett i sammanhanget litet universitet som Karolinska ska kunna vara bland de världsledande krävs mycket kompetens, men också god taktik och skicklighet. Och trovärdighet. Det har funnits en oklar rågång mellan sjukvård och forskning vilket förstärkt härvan.

Sjukhusläkarna uppmärksammade problemet med forskningsfusk för ett par år sedan vilket resulterade i en Forskningsfuskspecial i tidningen Sjukhusläkaren. Flera sakkunniga riktade då stark kritik mot att vi har ett totalt rättsosäkert system i Sverige eftersom forskarsamhället självt tar hand om både utredningar och sanktioner.

De sakkunnigas kritik var att det inte finns någon oberoende instans dit vem som helst kan vända sig för att anmäla forskningsfusk. Det skapades en expertgrupp för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden 2010, men dit kan endast rektorn för ett universitet eller högskola vända sig, och expertgruppens slutsatser är ändå bara rådgivande. Rektorn kan välja att strunta i resultatet eller starta en ny utredning om han eller hon så vill.

Expertgruppen har inte heller rätt att utreda misstankar eller att beslagta bevismaterial. Rektorns enväldighet både om besluten och om misstankar om fusk ska utredas eller inte, utgör en risk för mörkning eftersom man riskerar både pengar och prestige på att erkänna att fusk har begåtts på det egna universitet.

För den som fälls för fusk av rektorn, men anser sig felaktigt dömd, finns ingen instans att överklaga till, vilket är rättsosäkert åt andra hållet.

Regeringen tillsatte i höstas en utredning för att se över detta regelverk. Inte en dag för tidigt. En av de sakkunniga, Anders Ekbom som intervjuades i Sjukhusläkaren ingår i regeringens utredning.

Vad finns då för alternativ? Det som framfördes från flera av de sakkunniga är just krav på en oberoende instans. Det är ett bra förslag att ingen ska ta enväldiga beslut, framförallt inte om de riskerar påverka den egna verksamheten negativt. Besluten måste tas i större grupp utanför det aktuella lärosätet och i många fall behövs säkert också internationella experter.

Man påpekar också vikten av juridisk kompetens vid bedömningen. Att tillföra juridisk kompetens är en bra förstärkning, framför allt när det gäller intervju- och förhörsteknik och exempelvis att ta tillvara bevismaterial, men tyngdpunkten måste fortsatt vara med stor övervikt på den vetenskapliga kompetensen.

Man bör också se till att de krav på dokumentation som finns för att göra forskningsmaterial mer lättillgängliga efterföljs på ett bättre sätt.

Viktigt är också att även enskilda ska kunna anmäla misstanke om fusk. Den som anmäler bör skyddas under utredningen med motsvarande meddelarskydd och förstärkt Visselblåsarlag för att inte kunna utsättas för repressalier eller hot.

Även de som sitter som experter i en utredning bör skyddas. Ett exempel är att man kommit fram till att en produkt inte varit så verksam som det påståtts och därför hotats med stämning av det företag som då råkat i ett sämre ekonomiskt läge.

En annan mycket viktig aspekt är att det bara är forskning som bedrivs på universitet och högskolor som omfattas av utredningsystemet. Det är bara hälften av all forskning som görs där. Resten sker inom industrin, offentliga institut och i privata organisationer. I forskningspropostionen finns en önskan om att man ska bedriva forskning än bredare så detta måste regleras på samma sätt.

På det hela har vi en god forskaretik i Sverige och inom flera områden världsledande resultat. Det här handlar om att göra maskorna mindre för att hitta båda oavsiktliga fel och direkta uppsåt.

När det gäller en sådan här katastrof som nu händer på Karolinska ska man inte vänta på en regeringsutredning. Alla de granskare som är tillsatta att utreda ur olika vinklar bör skyndsamt komma till ett resultat och inget får hamna mellan stolarna. Tack vare fri media, offentlighetsprincip och fackförbund så finns väldigt mycket fakta sammanställda.

Styrelser, rektor och ordförande är ytterst ansvariga för allt som sker och måste ta sitt ansvar för att sanningen kommer fram. Många i olika ledningsfunktioner kommer att få gå innan förtroendet för Karolinska Institutet och  Karolinska Sjukhuset och forskarvärlden kan repareras.