• 12 oktober 2015
• 1
• AV: Carina Hellström

Männen styr inte bara världen de försöker styra mig också. 

Det är illa med jämställdheten i många länder och si och så, om man ser till Sverige. Att vara kvinna är att vara diskriminerad i de flesta sammanhang inte minst de viktiga, oftast på ett subtilt men alltid kännbart sätt. Och tyvärr – diskrimineringen upphör inte med åren.

Det finns i traditionellt manliga yrken en inbyggd, för männen självklar maktposition. Makten behöver inte finnas i tjänstställningen, den följer med manskönet. Män tar plats i rummet, vilket är ett biologiskt men dumt argument för makt. Detta förklarar bäst varför kvinnor med makt så ofta klär sig i kavajskuren dräkt. Kvinnorna härmar männen, även i attityder och åsikter, vilket med rätta kan göra att de upplevs som svikare, av representanter för jämställdhetskampen. Men detta är en nödvändighet för dem, som främmande individer i männens krets, helt enkelt för att de annars aldrig skulle ha tilldelats någon makt och inte heller kunnat behålla den.

Läkaryrket är speciellt. Trots den manliga traditionen och dominansen i yrket genom århundraden har kvinnor tagit en allt större plats. Det har dessutom funnits ett allt tydligare behov av kvinnor i ett yrke som handlar om möten och som kräver ett rejält mått också av känslomässig intelligens, inte bara logik. Särskilt tydligt är det i psykiatrin. Doktorns genus kan då vara avgörande för intelligensnivån på mötet, generellt sett vill jag betona.

Det är faktiskt inte bara jag som tycker att kvinnor är bäst lämpade som psykiatrer. Det tycker man i Storbritannien också. Teifion Davies har skrivit om svårigheterna att där rekrytera psykiatrer*. Men han ansåg inte att det handlade så mycket om kvantitet, utan om kvalitet. Särskilt oroade han sig över att kvinnliga läkare nu visat ett allt mindre intresse för psykiatrin och han formulerar orsakerna till sin oro:

”This is because female candidates regularly out-perform their counterparts in both MRCPsych written and clinical examinations regardless of their ethnic origin or location of primary medical qualification. Women doctors have become the intellectual core of British psychiatry and to lose them to men who might be, on average, less able would be debilitating to the specialty in longer term.”

Ord och inga visor, alltså!

Men i Sverige har man inte förstått något av detta. Det ingår dessutom i vår typ av jämställdheten (enligt Jante?), att kvinnor inte får ta plats på någon annans bekostnad särskilt inte på männens. Och då blir det ju ingen skillnad. Så här ser det ut på vår klinik: I den utvärdering som vårens läkarkandidater gjort av kursen här, gjorde jag ett bifynd. Jag fann nämligen att inte mindre än 100 % av de kolleger som hade fått uppdraget att hålla seminarierna för kandidaterna var – män!

Det var alltså bara män som hade lyfts fram som psykiatrins förebilder för dessa kandidater! Att de fick se våra kvinnliga psykiatrer i en underordnad roll, i bästa fall som en och annan handledare i den dagliga verksamheten, det kommer att forma deras syn på psykiatrin och på männen och kvinnorna där. Manliga kandidater kan säkert känna lust att få ”hänga med grabbgänget”, men jag befarar att kvinnliga kandidater känner sig mindre lockade.

När jag tveklöst klagade på detta, väckte jag följdriktigt männens stora missnöje.

Några kvinnliga kolleger däremot berättade att de också hade reagerat på denna remarkabla mansdominans, men uttryckte samtidigt en uppgivenhet. Kvinnliga läkare vet oftast sin plats.

Jag lovar, 100 % män hade inget med kvalitet eller kompetens att göra. Det handlade ”bara” om att en grupp relativt unga män, några nyblivna eller inte ens färdiga psykiatrer, hade tilldelats ett inflytande och därmed en indirekt makt de rimligen inte kan vara mogna för. Särskilt som det finns betydligt mer erfarna och kompetenta kvinnliga psykiatrer att tillgå. Männen fick väl denna oförtjänta bonus, till gagn för karriären och sina egon, bara för att de ska trivas och stanna på just denna klinik. I Storbritannien gissar jag att en verksamhetsledning som gjort samma sak hade kunnat få en del kritik.

I Sverige är det standard, och psykiatrins vardag är lika insiktsfull som, ja, en död fisk? Jämställdheten har i alla fall ruttnat bort. Politikerna fortsätter, istället för de duktiga specialisterna, att sätta standarden i Sverige så dem kan man skylla på – gör det! Psykiatrin själv har ingen åsikt. Men verksamhetscheferna anpassar sig svettigt till vad som helst, precis som de alltid har gjort och alltid kommer att göra.

• Ref: Davies T. Recruitment into psychiatry: quantitative myths and qualitative challenges. Br J Psychiatry. 2013;202: 163-5