Krönika

Inga lagar har ändrats, inga regler heller, men ändå är allt annorlunda

Jag vill däremot försöka framföra hur jag, och kollegor från olika håll i landet, känner att vår vardag har förändrats.

Trots att inga lagar skrivits om, trots att Socialstyrelsen klart uttalat att vården på vår klinik skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, så har något hänt.

Att jobba inom intensivvården innebär att man ställs inför liv och död dagligen. Genom kollegiala diskussioner och erfarenhet lär vi oss var gränserna går, vilken behandling är utsiktslös? Ska man gå vidare eller är det dags att inse att patienten inte längre går att rädda till livet?

Dessa beslut har aldrig varit, och ska inte vara, enkla och de måste förankras hos patienten själv, där så är möjligt, och hos anhöriga. Den krisreaktion vi möter tar på krafterna men accepteras av oss alla, och vi försöker att möta dem med empati och bejakande av att livet inte är rättvist och att det ibland slutar alldeles för snabbt.

Nu har en osäkerhet trängt in i denna svåra situation. Trots att inget förändrats så har attityder redan påverkats. Det finns kollegor som inte längre känner sig kapabla att fatta dessa svåra beslut.

Förankringen av besluten har blivit mer utdragna och också mer svårhanterliga. Var går gränsen för att ansvarsfullt uttömma möjligheterna att finna någon behandling som kan hjälpa patienten, till att skjuta på svåra beslut och genomföra dem?

Attityden har ändrats inom samhället, det märks, inte för att jag tror att vi har ansetts vara höjda över alla fel förut, men nu är det nästan tvärtom så att skriverierna leder till att anhöriga inte klarar av förändrade besked eller andra ändrade förhållanden utan att det finns en känsla av att någon gjort fel.

Detta påverkar naturligtvis i sin tur oss och övrig vårdpersonal till att försöka ytterligare att klargöra och definiera, vilket ibland slår över till att bli ännu mer otydligt, och därmed ytterligare späda på känslan av att något är fel.

Vi intensivister är de som kollegor vänder sig till för att diskutera handläggning av akut, och kroniskt, svårt sjuka patienter. Attitydförändringen har smugit sig in även här.

Man vill gärna att vi ska vara närmast kategoriska i våra bedömningar. ”Nej” till intensivvård blir nu grunden till att man lägger ner alla vårdåtgärder i övrigt.

Det ger en obalans i vården runt patienten där vi riskerar att intensivvårdsspecialister blir sedda som de som ska fatta alla dessa svåra beslut. Vad ska vi till exempel göra med svåra sjukdomstillstånd som ALS, ska vi gå mot en amerikansk situation där man bedriver intensivvård långt bortanför där det är nytta för patienten och istället bidrar till en plågsam och utdragen död?

Hur ska vi ställa oss till smärtlindring och ångestdämpning i livets slutskede när vi nu ser att kemiska nivåer efter döden hålls upp som bevis för en felaktig handläggning?

Arbetsgivare och myndigheter har ansvaret för att ändra på detta. Vi som arbetar i vården måste känna en trygghet i vår vardag och en tydlig vägledning att det arbete vi gör är rätt och det som samhället vill att vi ska göra.

Alternativet som jag ser det är att de redan underdimensionerade intensivvårdsavdelningarna i landet kommer att behöva byggas ut mångdubbelt.

Efter händelserna under förra året så ser jag det som en oerhörd risk att vi överbehandlar patienter, trots att vår erfarenhet säger oss att det förlänger lidandet istället för att lindra döendet.

En sån sak är till exempel att ångestdämpande och smärtlindrande mediciner minskas för att patienten ska vara mer vaken, med följden att det istället blir smärtsamt på slutet av livet för denna.

Det är lätt att säga att inget har ändrats, men vi i verkligheten ser det annorlunda och det är vi som ska kunna gå vidare och göra ett bra arbete, undervisa blivande kollegor och känna att vi har stöd från samhället i övrigt.

Mikael Rolfs,
specialistläkare i anestesi/intensivvård

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-05

Tema: Övertider / Tema: Vem satsar på intermediärvårdsplatser? / Vårdcentraler kan tvingas betala tillbaka miljonbelopp / Sverige och Storbritannien har gjort omvända resor / Så ska den digitala läkarassistenten Alma hjälpa läkare / Porträttet: Camilla Starck

Prenumerera