Krönika

Illusionsdramaturgi, enligt SLSO

Vi ska förstås svara på frågor. Svaren markeras antingen som VAS-skalor 1-10 där 1 betyder ”Instämmer inte alls” och 10 betyder ”Instämmer helt” och tilläggsalternativet ”Kan eller vill inte svara”, på några få frågor så ska vi svara med ett ”ja” eller ”nej” eller samma alternativ som ovan.

Jag ska bland annat ange hur stolt jag är över att arbete på vår klinik, och hur mycket jag kan rekommenderar arbetsplatsen till vänner och bekanta. Jag ska gradera min närmsta chefs förmågor, som att göra mitt arbete begripligt (?) för mig, stötta mig i arbetet, skapa ett öppet klimat, ge mig återkoppling, måna om min men framför allt patienternas säkerhet, hur mycket chefen bryr sig om vad jag säger om patientsäkerheten, och hur mycket chefen arbetar med oss alla för förbättringar, utifrån förra årets enkätresultat, och hur mycket chefen uppmuntrar mig till avvikelserapportering.

Andra exempel är i vilka grader jag anser att vi på vår arbetsplats tar lärdom av varandra, att vi är lika viktiga oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. I vilken grad vi samarbetar för att uppnå verksamhetens mål, vi har rutiner för att förebygga och bemöta hot och våld. Jag ska gradera hur roligt det är att gå till arbetet, hur mycket jag ansvara för min egen hälsa, aktivt medverkar för att utveckla verksamheten, inte har några besvär av stress eller oro orsakad av mitt arbete, och i vilken grad jag inte har några fysiska besvär orsakade av mitt arbete.

Frågorna är inga frågor utan positiva påståenden som ska graderas. De börjar ofta; Jag vet hur… Jag är motiverad… Det är roligt… Jag har inflytande… På min arbetsplats är vi bra på… Jag har tillräcklig tid för att… Jag får den kompetensutveckling jag behöver… Jag blir positivt bemött… Jag tar ansvar… Jag inser vikten av… Jag kan koppla av… o.s.v.

Jag förväntas antagligen bli peppad och lycklig bara av att läsa hur bra allt egentligen är.

En gång hörde jag, men det kan ju ha varit ett lokalt påfund, att man i liknande enkäter tar bort skattningar kryssade på ytterkanterna, alltså ”helt fel” respektive ”helt rätt”. I så fall kommer det inte att finnas ett enda svar använt i statistiken, som diskvalificerar frågeformuleringen. Alla svar blir alltså positiva, i någon grad!

I tilltalet från min arbetsgivare känner jag mig oftast lite dumförklarad, som en intelligent och intressant, men djupt underskattad och föraktad ko (gäller för övrigt all boskap, övertygande bevis finns). En blek liten ko med eget EU-id som, för att slippa ännu större lidande, måste låta sig drivas av den brutale kofösaren. Även jag är en handelsvara och har sålt min frihet till landstinget där jag måste låta mig tuktas till bekväm likformighet, men utan att jag får min värdighet tillbaka.

Men i detta speciella fall får jag något som liknar värdighet. Det är nämligen det listiga med denna enkät – förhoppningen om att jag genom de (o)garanterat helt anonyma svaren, får en rejäl chans att påverka! Avsändaren litar till massverkanseffekten, det enda rejäla i detta sammanhang. Alla är med, även de som inte svarat eftersom alla får se resultaten vilket ger en fin känsla av generositet från ett annars ogint håll. Dramaturgin bereder en sensationell upplevelse för trötta arbetare i ett slutet hierarkiskt system.

Allt visas i en stor bildpresentation. Spontana reaktioner ger oss en upplevelse av samhörighet, lite styrka och kanske makt. Cheferna påstår ödmjukt, att de verkligen tar alla brister på stort allvar. Vi insuper en stund av befrielse från vår annars kroniska frustration, när trösten nu serveras i färgglada tårtforms- och stapeldiagram. Vi kan med beslutsamhetens kraft daska lite med kopiorna i bordet, innan vi lämnar rannsakningen och belåtet tar oss en kopp kaffe. För nu måste väl äntligen klinikledningen ta sitt ansvar?

Men vem har sett någon förändring? Ja, inte är det vi nere i verkstan i alla fall. Vi sover lika illa. Min närmsta chef jobbar inte här och behöver ledsagning för att hitta i lokalerna. Vi påtalar ideligen brister men ingen lyssnar. Avvikelserapportering är ett slutet system som sällan når längre än till en bagatelliserande chefläkare. Vi har, trots löften, fortfarande felplacerade larmknappar och saknar all form av inre skalskydd. Få kan något om att förebygga hot och våld och står helt handfallna när en patient eller möjligen anhörig, kastar blomkrukor. Våra kuratorer går i pension och vi får inga nya. Jag är, garanterat, den enda som ansvarar för just min hälsa. Flera av våra psykologer vill absolut inte göra utredningar, de vill bara bedriva KBT i grupp. Deras utveckling är allvarligt hotad. Ingen bryr sig. Vem samarbetar när svåra patienter är för svåra för KBT-i-grupp-psykologer? Hyrläkarna återuppstod samma dag de skulle försvinna för gott. Sju erfarna medarbetare har inom loppet av några månader meddelat att de snart slutar. Och att en fungerande klinikledning verkligen existerar, det har vi inga bevis för.

Och illusionerna fyller kanske sitt avsedda syfte även på sikt. Många ser ju positivt tänkande som ett måste, och obotliga optimister låter hoppet överleva även den påföljande vintern, till dess vi åter hälsas välkomna – till nästa års enkät.

Men vill man absolut ha nya kuratorer bara för att de fyller en viktig funktion, då blir man en bortglömd liten ko, i ett mörkt bås med gallergolv.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera