Krönika

”Idag betraktar jag mänskliga värden som något universellt”

Jag hade själv länge undvikt att kritisera företeelser i andra kulturer. Det var en självklarhet att tänka ”vem är jag att döma” och ”ingen kultur är bättre än någon annan”.

Idag tycker jag annorlunda och betraktar mänskliga värden som något universellt. Jag insåg att min tidigare inställning, som kan beskrivas som kulturrelativistisk – att ha olika moraliska måttstockar för människor beroende av ursprung – var djupt osolidarisk och dessutom rasistisk.

Varför skulle jag förvänta mig mindre av människor från en annan kultur eller religion än från dem i min egen? I grund och botten är vi alla människor oavsett vilka normer vi bär med oss. Alla är kapabla till gott och ont och alla ska ha samma mänskliga rättigheter.

Den förändringen i synen på solidaritet var en avgörande faktor för mitt engagemang. Det handlar om hur vi ser på varandra och vilka tankemässiga hinder vi har inom oss själva. Med goda intentioner är några kollegor, liksom jag en gång var, rädda för ämnet. Det utgör det största hindret för våra patienter.

Många som arbetar med hedersvåldsfrågan har själva varit utsatta eller blivit berörda av hedersförtryck i sin närhet.

Många som arbetar med hedersvåldsfrågan har själva varit utsatta eller blivit berörda av hedersförtryck i sin närhet. I mitt fall var det en vän som var utsatt. Vi hade kontakt på nätet, annars hade vi aldrig lärt känna varandra. Hon var nämligen hårt begränsad i sitt liv. Under den tid vi hade kontakt förändrades hon mycket. Från att vara feminist och drömma om att utbilda sig till läkare, till att kapitulera för familjen som slog henne, isolerade henne och slutligen gifte bort henne till en man hon inte kände. Hon var inte tillräckligt stark att stå emot dem hon älskade.

Deras heder byggde på att hon gjorde avkall på sina drömmar och tillät dem att skada både hennes kropp och själ. Hennes öde väckte en obeveklig vilja i mig att förändra.

För att kunna hjälpa utsatta patienter måste man förstå ett par grundläggande skillnader mellan hedersvåld och andra typer av våld. Våldet är kollektivt och såväl flickor och pojkar, män som kvinnor kan vara offer och förövare. Det rör sig alltså inte om ”mäns våld mot kvinnor”. En kille som själv utövar våld på uppdrag av släkten kan samtidigt vara offer om han själv utsätts för våld när han vägrar.

Hederskulturen präglas av kyskhetsnormen och kvinnans beteende är det centrala för familjens status. Traditionella könsroller och heteronormen är ett tvång. Religion och kultur samverkar till dessa normer och även om konservativ religiositet kan förstärka finns utövare som inte alls är religiöst praktiserande.

Hedersvåld förekommer bland både muslimer, kristna och andra grupper. Förstås är de flesta invandrare inte utövare av hedersvåld. De starkaste rösterna mot hedersvåld i vårt samhälle är själva invandrare.

Killar och tjejer utsätts för känslomässig utpressning om de inte exempelvis gifter sig med den släkten valt.

Det finns hederskontexter som är mer socialt tvingande än våldsutövande. Killar och tjejer utsätts för känslomässig utpressning om de inte exempelvis gifter sig med den släkten valt. Men det finns också de som är gravt kontrollerade – till den grad att de förbjuds ha vänner och att väska och mobil kontrolleras flera gånger dagligen. Eller att man blir inlåst hemma under långa perioder. Jag har stött på kvinnor som inte får ha mobiltelefon eller måste ha sällskap av en släkting så fort hon går ut. Kontakter med myndigheter, så som vården, måste ske i närvaro av anhöriga. Dessa kvinnor är i princip fråntagna alla former av frihet, inklusive den att tänka och känna. Kanske även att synas.

Att söka psykiatrisk vård är ofta tabubelagt och kan behöva ske i hemlighet. Om akut vård behövs kan anhöriga tendera att söka vård med den utsatta på många olika kliniker för att undvika att väcka misstanke. Psykosomatiska symtom i form av yrsel, smärta, huvud- värk eller syncope kan vara en signal på att en patient är utsatt och det är av yttersta vikt att patienten får tala i enrum – oavsett vad hon själv har för önskemål. Om patienten själv, i närvaro av anhöriga, skulle säga att hon vill tala ensam blir hon misstänkliggjord och kan bli utsatt för mer våld.
Om man landat i att alla människor bör bemötas som likvärdiga
individer oavsett ursprung och har en grundläggande förståelse för vad hedersvåld är kan man börja se tecknen i patientmöten. Jag kommer närmare in på hur man tar upp ämnet och hur man avgör om hedersrelaterat våld och förtryck är en del i eller kanske helt avgörande för patientens symtom i kommande krönikor.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-01

Tema: Väntetider - Ingenting har hänt sedan Sjukhusläkarens förra granskning / Stort krönikepaket / Aktuell profil: Johan Giesecke är rådgivare åt världens beslutsfattare

Prenumerera