Krönika

I väntan på vadå?

Hur står det till med svensk hälso- och sjukvård, egentligen? Ja, inte så bra som SKL försöker få det att framstå i alla fall. Och om man ska tro de nya siffror som nu presenterats på den särskilda hemsidan om väntetider i vården, så är det till vissa delar riktigt illa.

Jag har tidigare givit uttryck för viss skepsis när det gäller SKLs hanterande av information och fakta. Det är jag ju inte ensam om såklart, vilket blev tydligt när mina kolleger redovisade hur skeva deras jämförande analyser av väntetider i vården egentligen är. SKLs analytiker visste givetvis redan det och att de ändå går vidare och publicerar en sån rapport tror jag visar på en viss grad av desperation.
Och när man ser de nya siffror som SKL nu lagt upp på väntesidan, så förstår man också orsaken till den desperationen. I en vad jag förstår särskild insats har man i många landsting mätt de faktiska väntetiderna för olika typer av vårdinsatser. Alltså inte bara den ganska meningslösa informationen om hur många (eller få…) landsting som lever upp till den s.k. vårdgarantin.

Den del av databasen som hittills verkar mest komplett redovisar väntetider i antal dagar för olika former av undersökningar. Jag har klickat mig igenom de flesta av dessa och bilden som framträder är i flera fall, milt uttryckt, anmärkningsvärd.
En vanlig och inte alltför avancerad undersökning är arbets-EKG. Medianväntetiden för en sådan var i mars i år för alla deltagande landsting 35 dagar. De flesta hallänningar fick i samma månad vänta 83 dagar och den som fick vänta längst gick runt i 153 dagar innan en maskin blev ledig.

Jag vill inte klampa in på kliniska områden som jag inte behärskar, men något säger mig att ett arbets-EKG inte görs för nöjes skull utan att grunden är en misstanke om ett problem, troligen i hjärttrakten. Att då behöva vänta i över en månad och ibland betydligt längre än så förefaller kardiologiskt tveksamt.

Nu har jag gjort som SKL gör med OECD-data, dvs. jag har tagit data rakt upp och ner och dragit några slutsatser. Det är farligt (som SKL nu eventuellt har lärt sig) så jag gjorde en kvalitetskontroll. Av en tillfällighet fick jag chansen att fråga en kollega från Stockholm hur länge han skulle få vänta på att få göra ett arbets-EKG som han nyss hade fått remiss för. Stockholm finns inte med i databasen som SKL redovisar, men i det här fallet så var väntetiden 70 dagar. På en klinik mitt i den kliniktätaste delen av landet. Det är som att stå och vänta på tunnelbanan i två timmar mitt i rusningstrafiken!
Jag tror att få skulle acceptera att vänta så länge på tricken. Men när det gäller hälso- och sjukvård så accepterar vi det för att, ja, för att det är ju hälso- och sjukvård och där ska man vänta, även i rusningen.

Många skulle nog säga att de här långa väntetiderna beror på personalbrist då någon ju måste sätta på och ta av elektroderna vid en EKG-undersökning. Det är möjligt, men jag tror inte att personalbrist är en huvudorsak då väntetiderna i så fall i princip skulle vara lika långa i alla landsting och det är de inte.
Nej, jag tror i stället att väntetiderna är ett resultat av hur vården är utformad. Vi har valt att sprida ut våra knappa vårdresurser på ett stort antal politiska organisationer som gör att 127 dagars väntan för en ultraljudsundersökning (Kalmar, mars 2018) är vad man får acceptera idag.
Men gör vi verkligen det? Eller kan man tolka de framgångar som olika sjukvårdspartier hade i valet nyligen så att vi inte längre accepterar över två månaders väntetid för en rutinundersökning? Jag kanske romantiserar men det ska i alla fall bli väldigt intressant att ta del av fler faktiska väntetider i vården och i vilken utsträckning dessa fort­sätter att accepteras av vårdens nya beslutsfattare. För det sägs ju att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge…

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera