Krönikor
I en annan yrkesverklighet hade jag…
… kanske valt att bli allmänläkare. Jag hade velat ha mina egna listade patienter. Några av dem skulle jag träffa ofta, andra mer sällan. Jag skulle ha tid att lära känna varenda patient så pass väl att de kände förtroende för mig och litade på mina råd. Jag skulle boka in återbesök eller telefontider för återkoppling för att försäkra mig om att jag inte hade missat något. Kanske glömde den 28-åriga förkylda tjejen som ville ha antibiotika att under första besöket nämna det där studiebesöket hon gjorde i ett sibiriskt fängelse för några veckor sedan innan hostan började.
Jag skulle ha tid att fördjupa mig i mina patienters sjukdomar så att jag kunde känna att jag gav dem uppdaterade råd. Jag skulle ha både tid och resurser att undersöka dem så noga att specialisterna jag remitterade vidare till kunde se på remissen och säga ”så ska det se ut!” i stället för att sucka åt min okunskap.
Jag skulle ha tid för motiverande samtal med dem som hade destruktiva vanor eller enklare beroenden som behövde brytas. Jag skulle ha både tid och kunskap att hjälpa dem med depression och ångest som inte psykiatrin hann med. Jag skulle ha tid att komma överens med mina patienter om hur vi skulle utforma deras sjukskrivning för att så snabbt som möjligt få dem att må bättre och komma tillbaka till jobbet eller till någon annan sysselsättning.
Politikerna i landstinget skulle ge en särskild utmärkelse till vårdcentralen jag jobbade på för att vi på längre sikt än kvartalsvis förbättrade hälsan hos våra patienter och därmed minskade de totala samhällskostnaderna för vården. Tack vare att vi hade tid och fick använda resurser för att behandla individer istället för en diagnos åt gången minskade antalet patienter med rökningsorsakad KOL och lungcancer, de alkoholrelaterade traumafallen, självmorden, hjärtinfarkterna och utmattningssyndromen.
I går hade vi en så kallad integrationsdag där vi i smågrupper fick resonera kring hur vi hade valt att hantera olika patientfall på en vårdcentral. Alla fiktiva patienter hade något psykiskt problem, något neurologiskt, något ögonbesvär, en eventuell beroendeproblematik och något problem som rörde öron-näsa-hals. Något besvär kopplat till varje område som vi läser om denna termin. Min grupp fick en patient som utöver allt ovan även hade allvarliga internmedicinska problem.
Det var kul att få sitta i grupp och diskutera hur vi skulle handlägga denna patient. Vad var viktigast att ta hand om först? Hur skulle vi jobba mer långsiktigt? Vi behövde framför allt börja bygga en bra läkar-patientrelation för att ens kunna ta tag i alla problemen i prio-ordning. Vi fick sedan presentera fallet för resten av klassen och inför en panel bestående av psykiater, neurolog, ögonläkare, beroendeläkare och allmänläkare. De kommenterade alla fallet utifrån sin synvinkel. Tänk om en riktig patient hade kunnat få en sådan bedömning! Vilken grej! En sådan vårdinstans skulle jag vilja jobba på. Vilka resultat man skulle kunna uppnå!
Men jag vill inte bli allmänläkare. Det skulle tära sönder mig att jobba i en yrkesverklighet så långt ifrån hur jag önskar att det skulle vara. Min fiktiva patient från i går skulle bokas in för i bästa fall 30 minuter. Mer sannolikt så skulle hen komma på en 15 minuters akuttid. Jag skulle inte hinna titta på mer än en sak. Jag skulle ge patienten något mot det just problemet. Jag skulle be hen att komma tillbaka igen om tre veckor då jag lyckats hitta ett litet hål i mitt schema. Hen skulle med ganska stor sannolikhet inte komma. Jag skulle undra vad som hänt, men inte hinna kolla upp det. Min klump i halsen skulle växa och växa. Av hen och av alla andra patienter som jag inte hann se ordentligt.
Jag kanske är alldeles för pessimistisk och bitter. Jag hoppas innerligt att jag har fel. Finns det någon vårdcentral där ute där det fungerar i närheten så som jag önskar? Min egen vårdcentral svarade i april när jag ville boka en tid för sonens nydebuterade allergiska besvär: ”Vi har inga bokningsbara tider på schemat som är öppet fram till juni, men ni kan boka ett kort akutbesök på nätet”. Inget tal om att få träffa en läkare som på sikt skulle kunna bli en fast läkarkontakt. Det är antingen akut eller inget alls som verkar gälla. Är det inte så akutmottagningar ska fungera? Inte vårdcentraler. Jag vet att de är hårt belastade och jag har bara fått fint bemötande av alla i personalen när jag väl varit där. Felet sitter inte hos dem. Felet är djupt rotat i sjukvårdsstrukturen.
