Hyrläkaren: Del 3
Den som läste del 2, tror kanske att jag inte ser problemen med hyrläkarsystemet. Det gör jag visst det. Hyrläkare är inget nytt påfund, inte psykiaterbristen heller. Jag har genom åren som fast anställd mött många inhyrda kollegor, precis som jag självklart har mött många fast anställda. Speciella omständigheter gör att hyrläkaren lätt framstår som mest udda.
Orsakerna är flera. Men kanske har hyrläkaren inte alltid förstått uppdraget, alltså sitt professionella värde för arbetsplatsen och ser sig mest som en producent av tjänster. Detta kan innebära att man inte är så fokuserad på det egna ansvaret, eftersom rollen verkar ha andra kvaliteter. Man vill istället producera så många besök, recept och sjukskrivningar som möjligt för att ge synlig valuta för pengarna och till varje pris ge patienten det den vill ha, oavsett om det är lämpligt eller inte. Man tänker att man bara har någon vecka kvar och är en ganska oviktig del av verksamheten.
Om en patient med en åtta månader lång sjukskrivning nu vill få denna förlängd och med emfas hänvisar till de djupa depressioner som står skrivet på tidigare underlag, men faktiskt inte alls ter sig deprimerad, inte på minsta vis, och vid närmare journalgranskning dessutom, aldrig har varit det, då har man fått ett problem på halsen. När det sedan visar sig att personen är arbetsoförmögen, sannolikt på grund av ett avancerat spritmissbruk som denne inte ens försöker dölja, så blir läget extra jobbigt för vilken doktor som helst och särskilt för alla dem som inte har lärt sig att sätta gränser. Den vanligaste, mest praktiska men faktiskt också sämsta lösningen, är att skriva ännu ett i den långa raden av falska underlag till Försäkringskassan (FK) med diagnosen ”djup depression”, felaktig statusbild och undanhållande allt om spriten! Aktivt missbruk utan behandling ger ju ingen grund för sjukskrivning. Skulle man nämna detta blir det ett himla liv, både på patienten och FK.
Intyg till FK, där man ”justerar” anamnesen och symtombilden så den passar en bra diagnos, är sedan länge ganska vanliga inom psykiatrin och helt riskfria att utfärda. Ingen har kunskaperna eller förväntar sig att psykiatrin med säkerhet vet vad den håller på med. Allt är ju subjektiva bedömningar. Medberoende beteenden är dessutom mycket vanligt hos personalen. ”Blinda fläckar underlättar”!
Fast anställda läkare är också ofta på ”genomresa”. ST-läkare har en tillfällig placering och många läkare forskar, i perioder. Gemensamt även för några av dessa är ibland att de gärna lämnar över ansvar och kanske falska intyg till nästkommande, i all oändlighet, och ingen vill ta tag i problemen, eller har ens förstått dem.
En dold agenda hos läkaren kan ibland förekomma och blir tydligast hos en hyrläkare! För flera år sedan träffade jag en som verkligen utnyttjade sin ”genomresa” och sin lite isolerade position, inte till sexuella utspel, utan till att bereda vägen för sin egen specialiserade privata verksamhet. Personen jobbade några veckor på olika mottagningar inom landstinget och alltså även på den mottagning jag själv var anställd på. Detta var när neuropsykiatrin återupptäcktes och börjat få sitt stora uppsving. ADHD och ”Asperger” kändes nytt och spännande och allt fler privatpersoner ville få en utredning.
Landstingspsykiatrin fick inga resurser och klandrades. Istället skulle vi börja köpa dyra utredningar av den privata sektorn och för hågade entreprenörer fanns det stora pengar att hämta. Denne läkare visade sig vara en av dem. När han slutade på mottagningen lämnade han efter sig en osannolikt lång, i smyg upprättad väntelista till NP-utredningar, med en enda möjlig baktanke – att överbelasta mottagningarna och få potential och presumtiva kunder till en egen framgångsrik verksamhet!
Det gick bra för hans företag. Det enda vi fick av denne hyrläkare var alltså en rejäl björntjänst som tog tid att rensa ut.